Med ledning av den pågående debatten kring såväl Östersjöfestivalens programsättning som det som pågår i Östergötland, drog jag mig till minnes något jag skrev för en antologi om kultursverige år 2040. Framtiden är nu hette antologin och finns att köpa på Bokus (typ 16 kr/kapitel).
Det var då 2011. Tecknen på att en ny överlevnadsstrategi behövde formas hade funnits länge – redan då. I kapitlet, kallat En förlorad värld, skissar jag på ett negativt scenario (som vi tycks närma oss med stormsteg) och ett positivt. Poängen är att vad orkesterkollektivet _gör_ inte kan separeras från hur det uppfattas av den politiska andan. Och att de här tecknen funnits där i decennier. Ändå putsar vi fortsatt bubblan.
Här kommer slutklämmen på min text, som alltså är från 2011:
“Konstmusiken kommer alltid ha kapacitet att tala till samtidsmänniskan – beroende på utövarnas förmåga att levandegöra den. Men viktigast för orkesterverksamheterna är att inse att det nu är en ny tid – paradigmskiftet har ägt rum. Konstmusiken kan inte längre vila på lagrarna. De orkestrar som spelar på ”rutinens brant” kommer snabbare än andra att fasas ut ur det framtida, offentligt finansierade systemet. De orkestrar som aktiverar och förädlar sin kapacitet att nå ut och fram till samtidsmänniskan kommer ha störst överlevnads- och utvecklingspotential. Debatten inom musiklivet har varit tyst länge. Konstmusikens företrädare syns sällan i kultursamtalen. Detta förhållande menar jag också måste förändras, för att ändra bilden av orkesterverksamheten som en sluten och förlorad värld.”
https://sverigesradio.se/artikel/langt-kvar-till-ett-jamstallt-utbud-i-berwaldhallen