På 1980-talet, precis vid tiden för den stora regionala musikreformen i Sverige, gjorde jag vapenfri tjänst i Uppsala. Största delen av tiden förlades på dåvarande Upplands Musikstiftelse. Bland mina uppdrag fanns att bära pukor, duka podiet för Uppsala Kammarorkester, hämta dirigenter, kopiera noter och koka kaffe åt Uppsala Kammarsolister. Men också, när behov uppstod, göra ett och annat litet arrangemang. Kammarsolisterna hade då den gamla rådhussalen i Uppsala som hemmascen, och för en ung musikstudent var det förstås fantastiskt att kunna slinka in och tjuvlyssna på repetitionerna med fickpartitur i handen. När de nu ska läggas ned, känns det förstås oerhört sorgligt på ett personligt plan. Följdverkningarna i det regionala Uppsaliensiska musiklivet är svåra att omfatta, då nervtrådarna som utgår från en sådan här ensemble är så många och sköra.
Än mer sorgligt, kan jag tycka, är att den tid jag flaggat för redan för dryga tiotalet år sedan nu är här, efter en lång serie av varningsmuller. I en text jag kallade “Orkestrar – en förlorad värld” (länk nedan) gjorde jag en (av flera) framtidsspaningar under det tidiga 2010-talet. Där spådde jag att de små och mellanstora ensemblerna skulle vara först att utsättas för prövningar och nedläggningshot. Och i flera andra texter har jag argumenterat för att musiklivet som helhet borde ägna sig mer åt strategiskt framåtsyftande arbete för att möta den förutsägbara politiska förändringsvinden (kännbar och uttolkningsbar redan för 15 år sedan) istället för att försjunka i självbelönandets mindre ädla konst. Det här handlar nämligen inte om huruvida Uppsala Kammarsolister upparbetat en hög nivå av musikalisk excellens eller inte, eller huruvida deras arbete har och har haft stor betydelse för både publik och återväxt i regionen. Det handlar om att det nu nått därhän att dessa aspekter inte längre spelar någon roll för politiken. Tidigare i år drabbades Norrbotten Neo av nedläggning som föregicks av newspeak-artade resonemang för att motivera den nya “proriteringen”.
Tipset till musiklivets företrädare blir därför (återigen): skapa diskussioner som uppfattas som angelägna och relevanta även utanför den egna bubblan. Skapa debatter som kan begripas även utanför tidskriften The Strads läsarkrets. Ge er in i samtidens aktuella frågor. Finns det en bred medial resonansbotten för konstformens olika aspekter blir det nämligen svårare att gå loss med kulturpolitiskt empatistörda pennstreck.
https://www.bokus.com/bok/9789186815233/orkestrar-en-forlorad-varld
https://sverigesradio.se/artikel/besparingar-uppsala-kammarsolister-laggs-ner