Under hela mitt yrkesliv har jag fört anteckningar och försökt analysera mitt eget arbete och agerande. Ibland har det resulterat i blogginlägg, men det mesta har varit till för det egna arkivet och möjligheten att återbesöka och reflektera över sådant jag iakttagit och gjort – men glömt. Och sommaren och stugan i Tornedalen lämpar sig alldeles speciellt väl för att på egen hand hantera dessa återblickar. Denna gång fastnade blicken på en fundering från 2013, ett år efter att jag avgått som VD för Blåsarsymfonikerna i en då ganska synlig medial process. Detta är fem år före #Metoo och före ett antal andra händelser i kultur- och musiklivet:
“För ett drygt år sedan snurrade jag runt i kulturmedierna på uppdrag av min dåvarande arbetsgivare. Organisationen hade under mer än ett decennium uppfattat sig som underfinansierad, och jag som VD fick vara den som förkroppsligade kampen för organisationens överlevnad. Jag knåpade fram ett antal retoriska smockor som ledde till vad som bara kan beskrivas som ”ögonblicklig impopularitet” hos den politiskt styrda finansiären. En intressant erfarenhet. På många sätt gick allt enligt plan: jag fick gå, organisationen levde vidare.
[…] Under en period [efteråt] lekte jag med tanken på att starta en sajt som skulle samla skribenter som på ett öppet, rappt och insiktsfullt vis kunde debattera musiklivet. Det visade sig knepigt. Inte för att vi saknar goda skribenter. Utan för att de som – på ett intellektuellt hederligt sätt – skulle kunna bidra till debatten ofta är inlåsta av lojaliteter till uppdragsgivare som i sin tur är beroende av bidragsgivare. Vars eventuella vrede man fruktar.
Då jag prövade denna idé, kunde jag konstatera att det s.k. fria musiklivet inte upplevde sig självt som särskilt fritt. Många visade sig tvärtom vara skraja för vilka konsekvenserna skulle bli om man talade ur skägget om uppenbara missförhållanden. Strukturella problem uppfattas som möjliga att kritisera endast om ”alla” är med. D.v.s. om inte musiklivets företrädare (t ex intresseorganisationer) driver frågorna så förblir de s.a.s. odrivna. Odriven – ett nytt ord som i sin glädjelöshet ändå passar obehagligt bra ihop med många av de för musiklivet viktiga frågorna.
Musiklivet befinner sig tyvärr bara i början av en rad utvecklingsprocesser som inom andra konstområden tagit väsentligt längre kliv. Det här är inget nytt. Ur jämställdhetsperspektiv har detta hävdats under en rad år av bl.a. Statens Kulturråd. Men det handlar också om debattklimat – vilka samtal som får plats. På vilken intellektuell nivå orkar man föra samtalen om våra institutioner? Det handlar om graden av utvecklingsvilja och beslutsprocessernas tranparens inom musiklivets organisationer och institutioner. Det handlar om luddiga partsförhållanden vilka skapar grogrund för konspirationsteorier. Konspirationsteorier som i sin tur sällan utgör en särskilt bra grogrund för utveckling.
[…] Men jag känner mig själv. Jag vill också ”tillhöra”. Förutom känslan av delaktighet tilltalas jag också av att vara med och ta konsekvenserna av mina egna beslut. Jag saknar diskussionen och dess konsekvenser – att praktiskt åstadkomma sådant som föregåtts av abstrakta samtal. Det är kul. Och dessutom bär det med sig en väsentligt mer positiv kraft än den knutna näven i byxfickan eller det konspiratoriska krogsamtalet.”
Tillbaka i nutiden konstaterar jag att jag återigen är tillbaka på en plats där komponerandet samsas med konsultande och skribentuppdrag. Nu dock på en mer fast plattform, genom skapandet av Kulturantenn AB. Dessutom är jag också 11 år rikare på erfarenheter. Men analysen känns fortfarande relevant. På samma sätt är lusten och önskan att göra nytta i musiklivet obruten hos mig. Och trots den ovanstående funderingens relativa (intellektuella) svartsyn, känns många perspektiv ljusare än de gjorde då, 2013. Allt fler stöd-, samtals- och analyssugna kulturutövare och grupper vänder sig till Kulturantenn. Denna blogg besöks av överraskande (och glädjande) många. Det – tillsammans med att komponerandet tagit fart igen – skapar rörelseenergi och en känsla av den där tillhörigheten ändå är på plats.