Jag har under gott och väl femton år varit lite besvärlig med kanske i synnerhet en fråga. Nämligen den som rör nivån på det estetiska samtalet vid våra musikinstitutioner. Jag ska inte säga att det estetiska samtalet är helt frånvarande – det bubblar upp här och där. Men temperaturen på bubblet är generellt låg, menar jag.
Metaforerna man närmar sig konstnärligt är inte sällan på ett ganska grundläggande plan. Tonsättare är ofta hänvisade till att parkera sig på en av två positioner i en på förhand uppritad konstnärlig parkeringsplats – öppningsverket eller solokonserten.
Lite som skolsystemet, som fortfarande är baserat på den medeltida klostertidegärden (i opposition mot det vi i dag vet om förutsättningar för lärande), klamrar sig konsertinstitutionerna fast vid en världsbild som är allt annat än gynnsam för ett konstnärligt dynamiskt samtal.
Jag uppfattar det som att man i våra grannländer har en delvis annan ingång, i alla fall om man tittar mot Norge och i viss mån Danmark. Ta t.ex. ett verk som Trond Reinholdtsens Theory of the subject. En dryg timma av klingande och visuell kulturkritik och konstupplevelse. Med plötsliga citat som t.ex. ett utsnitt ur John Cage’s 4.33’. Den klingande musiken ackompanjeras av en kontrapunkt av projicerad text, men också av en rörlig kamera som tar oss backstage och in i kompositionsverkstaden. Vore detta ens möjligt i den svenska miljön? Tveksamt. Det skulle nämligen fordra att man skrotade efter-paus-symfonin och var en liten smula riskvillig. Men där är man inte riktigt idag. Och är det ens ett problem?
Både ja och nej. Svaret beror på i vilken utsträckning man anser att det är viktigt att låta musiken alltjämt få vara en konstform (också ett favorit-tjat-tema). Om man anser det vara ett problem, alltså med frånvaron av material som på ett eller annat sätt utmanar våra föreställningar om vad konstmusik är eller kan vara, hör man sannolikt till en minoritet. Den minoritet som är alfabetiserad i det musikspråkliga fältet. Med det menar jag människor som uppfattar musiken som ett fält där semiotik, semantik, stiliserad rörelse, narrativ, kamp, kontrapunkt, ”skönhet”, kulturkritik, överförd mening, ja, kort sagt allt det vi förknippar med en hel konstupplevelse får rum.
Min spaning, efter ett gäng år som medlem i juryn för det Nordiska rådets musikpris, är att Sverige tappar lite mark i det estetiska fältets utveckling. Och då inte i någon sorts evolutionär eller konkurrensrelaterad bemärkelse. Jag menar bara att det är lite tråkigt och fattigt.
Allt oftare tycks tonsättare (och vad f-n ska de göra) nöja sig med den givna parkeringsplatsen. Väl medvetna om att den estetiska diskursen som präglar månget programråd domineras av tanken om att det nya ska dels vara spelbart och dels orsaka så lite rabalder som möjligt, anpassar sig tonsättarna gradvis till en estetik som skulle kunna betecknas som sound-design. Eller soundscaping. Sköna klanger med lite kittlande rytmik (emellanåt) och en glittrande kulmination som i regel inspirerats av antingen Strauss (R) eller Mahler (G). Filmmusik som söker en film (för det är inte sällan rätt fattigt på bilder).
Återigen – jag håller det inte emot tonsättarna. Man anpassar sig till de rådande omständigheterna. Le och vinka, grabbar, som pingvinerna på Madagaskar sa.
Men samtidigt. Om en konstform gradvis släcker ut de verksamma beståndsdelarna – vad är då poängen?
Om de aspirerande tonsättarna inser redan under utbildningstiden att det enda beställarna är intresserade av är verk som är rimligt välorkestrerade och bara lite ”spicy”, uppstår då inte en sorts ”good-enough-kultur”? Där komponerandet i själva verket bara är design?
För att motverka en sådan utveckling har förstås (som alltid) hela kedjan ett ansvar. Ett ansvar att prata om musik utifrån alla de ovan givna perspektiven. Att skriva om musik. Att hävda musikens potential. Debattera när vägval blir uppenbart poänglösa.
För ett gäng år sedan tog ett förlag kontakt med mig, i min dåvarande roll. Uppslaget handlade om att den institution jag då ledde, skulle ingå i en sambeställning av en ung tonsättare. Jag lyssnade på och läste de få verk som fanns tillgängliga vid den tiden. Fann att det ur mitt perspektiv saknades såväl hantverk som personlighet. Metaforerna hen arbetade med var banala och ofruktbara. Det var en upplevelse av en sjundefiltrering av tonsättarens angivna lärare.
Men – i relation till resonemanget ovan – en tonsättare som definitivt skulle kunna foga in sig i det motståndslösas estetik. Mitt budskap till förlaget den gången, blev att jag nyfiket skulle återkomma till tonsättaren om några år.
Men återigen. Det här är inte tonsättarnas problem, egentligen. Eller i alla fall inte enbart. Det handlar nog mer om vilket intellektuellt och konstnärligt tuggmotstånd som institutionerna är mäktiga att bistå dem (och för den delen utbildningarna) med. Om det performativa och ”användarvänliga” perspektivet alltjämt ska vara ledstjärnan, kommer nog också minsta motståndets lag gälla för beställningar. Man beställer av dem som andra beställer av. Good enough.