I tidigare inlägg har jag diskuterat referensgruppens inre dynamik. Detta inlägg handlar om förutsättningarna för referensgruppens arbete. Jag tar min utgångspunkt i Kulturrådets bidragsgivning på musikområdet, som nyligen reformerats något – ett antal bidrag som tidigare haft olika ansökningstider (och blanketter) har nu samlats och man ansöker nu inom samma period och på samma blankett.
Genom att Kulturrådet redovisar såväl sökande som fått bifall som sådana som fått avslag, finns här vissa förutsättningar att resonera kring hur arbetet kan gå till, och (i någon mån) hur detta arbete relaterar till de riktlinjer för arbetet som Kulturrådet redovisar. Resonemangen syftar delvis till att skapa en diskussion kring relevansen i dessa riktlinjer. Då vi sedan länge lever i en tid när de konstnärliga fälten (och mängden skapare och utövare) expanderar medan de tillgängliga bidragsmedlen inte gör det, är det en rimlig spaning att det ganska snart kommer ställas krav på att staten på ett detaljerat sätt ska kunna redogöra för hur man gjort sina överväganden och på vilka grunder de vilar.
Men vadå, redovisar inte Kulturrådet redan detta? Endast till en del, är svaret. Och det är inte så konstigt. Kulturrådet förhåller sig, som stabsmyndighet, i huvudsak reaktivt till det egna regleringsbrevet. Att förvänta sig att KuR skulle redovisa sådant som inte efterfrågats i regleringsbrev eller på annat sätt påkallats av en opinion vore naivt. Därför är det viktigt att vi som är verksamma i de olika konstnärliga fälten bidrar med tankar och analyser som bränsle till den interna diskussion vi får anta pågår i såväl Kulturrådets som Kulturdepartementets korridorer.
Visionen om ett levande kulturliv i hela det avlånga landet Sverige har länge varit något av ett kulturpolitiskt mantra. Men hur vältrimmat är ”systemet” och hur väl används resurserna för att nå målen?
Åter till riktlinjerna för Kulturrådets bidragsgivning på musikområdet. Som ”portalparagraf” har man valt konstnärlig kvalitet – något man säger sig lägga störst vikt vid. Därefter följer ett antal ytterligare bedömningsgrunder:
• Förnyelse och utveckling
• Tillgänglighet och geografisk spridning i hela landet
• Internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete
• Konstnärlig frihet och lika möjligheter för alla att vara verksamma i
kulturlivet
- Barnrätts- och ungdomsperspektiv
Därutöver tillkommer det man kallar prioriteringsgrunder.
- Projektets genomförbarhet
- Konstnärers förutsättningar och villkor
En komplex väv av begrepp och storheter framträder således. Samtidigt säger Kulturrådet att: ”Varje ansökan måste inte omfatta alla perspektiv, men utifrån Kulturrådets sammanlagda fördelning av bidrag under året ska samtliga perspektiv beaktas.”
Det åligger således kulturrådets tjänstemän att hålla koll på att de beslut som fattas sammantaget och över året svarar mot samtliga bedömnings- och prioriteringsgrunder.
Såväl bedömnings- som prioriteringsgrunder pekar på sådant (projekt) som kan utföras på ett bättre eller sämre sätt eller något som kan göras i högre eller lägre utsträckning (t.ex. förhålla sig till arbetsrättsliga spelregler och avtal). Samtidigt är samtliga dessa riktlinjer begrepp som i sig kan förstås på en mängd olika sätt. Konstnärlig kvalitet, t.ex., förstås ofta extremt olika beroende på vilken konstnärlig ”sociolekt” vi talar om. Likaså begreppen förnyelse och utveckling. För att inte tala om hur man bäst inkorporerar ett ungdomsperspektiv i ett projekt. För varje riktlinje, menar jag , faller det ut behov om att definiera minst tiotalet ytterligare perspektiv. Till detta läggs också frågan om det finns en lägsta punkt där den konstnärliga kvaliteten anses tillräcklig (good enough) för att i kombination med ett andra perspektiv ta sig genom nålsögat? Eller en särskild balanspunkt där de geografiska perspektiven gifter sig med de kvalitativa?
Kulturrådet redovisar inte hur resonemangen gått i referensgrupperna. Man får därför anta att det inte finns några detaljerade diskussionsprotokoll eller utarbetade poängsystem med rationella bedömningsgrunder. Behövs det då? Kan man inte bar chilla och inse att det är ett system med utmaningar men som ändå löser (över tid) uppgifterna på ett rimligt och rättvist sätt?
Nja. Så länge något ska kunna prioriteras framför något annat (finansierat av skattemedel) är transparensen överordnad, menar jag. Jag tror också att det är viktigt att i den här typen av bedömningar kunna inta en utifrånposition, något jag tror är extremt svårt givet hur sammansättningen av referensgrupperna (även över tid) ser ut.
För att förstå det rätt: musikområdet har en enorm mängd genrer och subgenrer. Ingen given referensgrupp kan omfatta den mängd hantverksmässiga, konstnärliga, sociala och kontextuella perspektiv som formligen exploderar i ansiktet på referensgruppen om den inte på förhand enats om ytterligare definitioner, viktningar och avgränsningar.
Jag förordar egentligen att man skulle anlita externa expertbedömare. Dagens referensgrupper rekryteras på oklara grunder. På ”min tid” gjordes informella referenstagningar på föreslagna personer, vilket då innebar telefonsamtal till såväl företrädare för intresseorganisationer som enskilda konstnärer med s.k. ”cred”.
Och kanske är det här man bäst och först skulle börja reformera systemet. För om man om man fortfarande liksom håller upp ett finger i luften för att känna av hur vinden s.a.s. blåser runt enskilda föreslagna gruppmedlemmar, riskerar man att få en kvalitetsbedömning som fluktuerar kraftigare än börsen. Dessutom uppstår risken att man i långa perioder får grupper där medlemmarna är sinsemellan väldigt lika avseende kompetens och huvudsaklig egen konstnärlig utövning. Och då uppstår risken för det jag skulle kalla för meta-jäv. Dvs med utgångspunkt från den mänskliga naturens benägenhet att ”välja lika” har gruppen då en tendens att premiera det egna konstnärliga fältet (grovt sett). Något som kan få allvarliga och långsiktiga konsekvenser för bredden av konstområdet. Med en expertgrupp utan egna konstnärliga ”aktier” på området skulle en annan balans möjligen kunna nås.
Och när jag läser besluten från denna ansökningsomgång stärks jag i uppfattningen om att man grundligt behöver städa igenom systemet. Här tycks nämligen godtycke fått prägla delar av processen – på något annat sätt har jag svårt att förstå det. Jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen. Hade man istället öppet redovisat resonemangen och viktningarna hade läget kanske varit annorlunda. Dock får jag en känsla av att dessa viktningar nog inte präglats av ett metodisk och rationellt arbetssätt med blicken samtidigt fäst på både detaljer och helhet.
Finns också osynliga kriterier? Tankar om att något “borde” finansieras av annan instans som råkar spela med i processen?
Ytterligare frågor skulle kunna handla om hur KuR i framtiden ska förhålla sig till statens andra konstnärliga ”ben”. Konstnärsnämnden, givetvis, men också om och i så fall hur man ska prioritera dem som genomgått konstnärliga högskoleutbildningar.
Och hur är det ställt med exempelvis de olika konstnärliga fältens marknader? Hur, om alls, ska olika förutsättningar att kunna ta betalt för sin konst, eller olika förutsättningar att nå kommersiella framgångar påverka möjligheten till bidrag?
/Fredrik