Vad tror ni? Kommer vi under överskådlig tid se en västerländsk konstmusikalisk institutionell arena som är jämställd och nyttjar hela bredden av den musikaliska diversiteten? Kommer det vara möjligt att åter göra en ”Skippa helskägg”-säsong (den säsong Blåsarsymfonikerna gjorde med 50% musik komponerad av kvinnor, 50% komponerad av män) eller för den delen en säsong med musik enbart komponerad av asiatiska tonsättare? Som en iallafall teoretisk möjlighet i pluralismens glädjerika anda? Jag ska bespara er grubblet. Svaret är ett entydigt ”nä” på samtliga frågor.
Kanske är det än mer nedslående att man inte heller kan räkna med att institutionerna kommer välja att aktivt försöka omdefiniera vare sig sina arenor eller sin konstforms yttre gränsposteringar, med mindre än att de konkret skulle hotas av nedläggning.
Jag backar bandet. När jag drev genom tanken på ”Skippa helskägg”-säsongen skapade det debatt. En stundtals hätsk sådan. Konserthuschefer sade leende till mig att greppet kanske var möjligt i en liten blåsorkester där man kunde arrangera musik från alla besättningstyper, men för symfoniorkestern fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket bra musik skriven av kvinnor (för man kan ju inte arrangera för symfoniorkester). Ett olyckligt historiskt faktum, sa man. Mitt svar blev, måhända en smula raljant: ”Öppna en bok! Läs partitur. Bara gör!”. Minns särskilt, när en kollega som sedermera profilerat sig som såväl jämställd som lite av en tänkare, fräste ”du gör det jävligt enkelt för dig” efter en animerad paneldebatt. Detta var vid pass 2010. Endast(!) cirka 7-8 år senare var samma kritiska konserthuschefer på en annan retorisk plats. Nu var det inte längre tänkbart att påstå att man valde bort kvinnors musik av kvalitativa skäl, som man kunde 2010. Man insåg att resonemangen i sig var såväl intellektuella som konstnärliga vurpor. En sorts tankeslagg som dröjt sig kvar i miljön några decennier för länge. Så – idag, när vi skriver 2023, har vi ett delvis annat läge. En något högre andel musik komponerad av kvinnor kan noteras – åtminstone vissa år och i vissa orkestrar. Men inga tecken i skyn eller i generalprogram tyder på att man kan vänta sig några plötsliga och färgrika helomvändningar från huvudspåret, som givetvis utgörs av de manliga tonsättare som alltid får stryk för att de överrepresenteras. Beethoven. Brahms. Mozart. Tjajkovskij. Ja, ni vet.
Syftet med min text är inte att hänga ut enskilda. Jag har full respekt för att det inte alltid kan bli så jävla snyggt. Däremot tjänar exemplen – som är många – syftet att beskriva det jag menar alltjämt är sant om den ”västerländska konstmusikens” arena. Det är en bubbla – eller snarare ett självrefererande tankesystem där förändring inte bara misstänkliggörs, den accepteras bara om den är en direkt order från finansiärerna.
Och analogt med det, är givetvis alla problem branschen kan uppleva något som ligger utanför branschen själv. För att citera en artikel i Aftonbladet, där tre konserthuschefer uttrycker följande – så sent som 2015:
”Att tonsättarna till en del måste vara svenska och kvinnor är en politisk hållning vi enats om i vårt land och som vi ansluter oss till.” (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Xwa4LB/brahms-ar-basal).
Konserthuscheferna formligen frustar av entusiasm inför uppgiften. Vi hör och lyder, liksom.
Jag kommer återkomma till just den artikeln, som var ett svar på en artikel av journalisten Martin Aagård i vilken han kritiserade orkestrarnas programläggning under rubriken ”Brahms, bara Brahms”.
Men vad finns det för ansatser till att ändå tänka och uttrycka en vilja till framåtrörelse?
Tja.
När omvärlden drar ifrån och AI skapar både text, musik och bildkonst, står musiklivets företrädare kvar på samma plats och lagar sin filterbubbla med vulkaniseringsgummi, som vore musiklivet ett gammalt cykeldäck.
Utan att finansieringen för det professionella musiklivet eller utbildningen i grunden är hotad eller (förvånande nog) ens särskilt omdebatterad, går musiklivet ut i braskande appeller om att man nu behöver rusta till försvar för å ena sidan utbildningskedjan och å andra sidan orkestrarnas tillgång till svenskutbildade (sic!) musiker.
Det finns mycket vällovligt med såväl projektet Musiklyftet som uppropen för barns sång – två initiativ som frontats av Kungliga Musikaliska Akademien. I marginalen skulle man visserligen kunna notera att perspektivet musik och lek eller leken som bärare av viktiga musikaliska aspekter saknas. Amatörmusiklivet är inte heller riktigt en del av resonemangen. Inte heller för den delen de improvisatoriska perspektiven. Inte på riktigt. En känsla av att musikens, om man så vill, otämjda vildhet inte riktigt får plats i uppropens perspektiv infinner sig vid läsningen. Det är mer ett von Trappskt perspektiv som öppnar sig. Man drar dessutom i analysen en darrig linje mellan finansieringen av musikskolan och antalet elever som vill spela instrument, trots att det stora 30-procentiga tappet på instrumentalelever redan ägt rum före millennieskiftet. Vilket snarare var skälet till en snabbare utveckling av kultur- istället för musikskolor.
Men visst – redan vid förrförra sekelskiftet gjordes med framgång upprop för såväl en musikens akademisering som för vikten av att sprida den förment ”goda” musiken till folket. Följande är hämtat ur en artikel av framlidne Tomas Anderberg i Dn 1997: ”Konsertverksamheten sågs som “ett led i de alltmer maktpåliggande strävandena för tänkesättets och känslolivets förädlande, de sociala motsatsernas mildrande och folkets sammangjutande till en verklig enhet”, som ämbetsmannen Erik Marks von Würtemberg formulerade det i en skrivelse till Kungliga Musikaliska Akademien detta år. Konstmusiken tänktes alltså på en gång höja arbetarnas moral och sänka deras löneanspråk.”
Uppropen då ledde till en nationell finansiering av ett då framväxande svenskt orkesterlandskap. Idag har uppropen en annan prägel. Det handlar om att försvara något (det västerländskt konstmusikaliska) musiklivet erövrat och nu står inför att (högst eventuellt) förlora.
Jag har skruvat på mig ända sedan jag läste den första oproportionerligt alarmistiska appellen om musiklivets nära förestående död. Ingen av appellerna tar nämligen upp branschens egen del i den (eventuella) problematiken. Inte någonstans tar man höjd för att den samhälleliga utvecklingen i Sverige skapat andra vägar för såväl musikutövande som skapande. Men kanske framförallt gjort att ett liv i musikens tjänst så som musikinstitutionerna ritar upp det blivit allt mindre attraktivt. Man tar heller inte en ordentlig titt i spegeln och frågar sig: ”tror vi verkligen att vi, med våra i grunden djupt hierarkiska strukturer, framstår som framtidens arbetsgivare?”
Det nordiska suset.
Larmet går. Svenska musiker slås ut av utländska. Utbildningarna håller inte måttet. Detta mantra har jag i decennier hört repeteras väsentligt oftare än någon säger ordet ”paradigmskifte” i den klassiska musiksfären. 2014 intervjuades Konserthuschef Stefan Forsberg i kulturnyheterna om detta (som alltså redan då var ett problem). Det ledde åtminstone till en reaktion. Expressens Hanna Höglund skrev då följande. ”Men lägg till ett bekymrat uttalande i SVT:s Kulturnyheterna 20 mars – då konserthuschefen i Stockholm, Stefan Forsberg, pratade om bristen på återväxt bland inhemska klassiska musiker och att orkestrarna därmed riskerar att förlora sitt nordiska “sus” – och bilden ser annorlunda ut. Han är en person som i till exempel jämställdhetsfrågor ligger en bra bit före många av sina kolleger. Därför blev jag lite förvånad när han i samma tv-intervju sa: Det finns något genuint kring varje nations sätt att spela och tänka kring musik.”
Ungefär vid den tiden lade Föreningen Svenska Tonsättare upp ett (raskt nedtaget) inlägg där ordföranden berättade om hur fint det nordiska samarbetet var, för att, om jag minns rätt, vi var duktiga på att stå i kö, ha möten och vänta på vår tur.
Det går inte att bortse från det faktum att den västerländska konstmusikens värld har en essentialistisk prägel (om detta har jag skrivit tidigare: http://fredrikosterling.se/2020/06/25/orkestervarlden-och-inaktivismen/ – en hygglig definition av begreppet essentialism här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Essentialism)
Jag menar att detta i högsta grad påverkar möjligheterna till verklig utveckling.
Vi återgår till artikeln från 2015, författad av de tre konserthuscheferna. Man beskriver där något man kallar för ”den svenska samförståndskulturen”. I sammanhanget ska den förstås som en inhemsk och nödvändig komplexitet som gör det i grunden svårt att göra på något annat sätt än man redan gör:
”Samförståndskulturen märks i programarbetet, där musikerna ges stort inflytande i programråd som ingående diskuterar artister och repertoar. Det är ett nordiskt fenomen. I andra delar av världen är chefsdirigenten närmast enväldig. Hos oss har VD/konserthuschef sista ordet.”
Samtidigt beskrivs ett läge där kontrapunkten i denna samförståndslösning inbegriper musikerinflytande, agenturer, dialog med dirigenter, orkesterns behov av fördjupning, musikernas arbetsbelastning och publikens preferenser. En bild framträder av att, även om det är VD som har sista ordet, så måste det där sista ordet med nödvändighet bli ett bekräftande av vad nämnda kontrapunkt redan har dikterat. Och – vid sidan av den ”politiska överenskommelse” som i Sverige stipulerar att vissa tonsättare bör vara svenska och kvinnor, är det denna amorfa och (får man säga) pseudodemokratiska världsbild som oomkullrunkeligen råder.
Och det märkligaste är – trots den unika nordiska metodiken -att de nordiska orkestrarna graviterar runt samma huvudsakliga repertoar som resten av världens orkestrar (som parentetiskt är en del av samma närmast industriella hantering av artister och dirigenter som de svenska). Konserthuscheferna avslutar sin artikel med att, efter att ha målat upp en bild av hur de tvingas av summan av viljor i en viss riktning, säga följande:
”Proportionerna i vår programsättning kan och ska diskuteras. Dock hävdar vi även fortsatt vår konstnärliga frihet att slutgiltigt besluta vilken musik våra orkestrar ska framföra.”
Konstnärlig frihet, alltså, att välja att inte förflytta sig konstnärligt. Jag kan heller inte undanhålla följande ur samma artikel:
”Varför spelar vi då så mycket Brahms, Beethoven och Mozart? Helt enkelt för att det är de tonsättare som skapade ensembleformen symfoniorkester. Deras musik är vårt ursprung och till den måste vi ständigt återvända för att behålla vår konstnärliga kärna.”
En travestering av detta yttrande skulle kunna vara:
”Varför säljer vi bara bilar av märket Ford? Helt enkelt därför att Ford uppfann det löpande bandet. Det är vår industriella kärna.”
Den konstmusikaliska bubblan är en märklig en. Man tillåter sig intellektuella saltomortaler och förenklingar. Och man kommer undan med det. Till skillnad från resten av konstvärlden menar man att nutiden liksom finns till för att ge kulturarvet relevans. Inte tvärtom. Denna den mest välfinansierade konstformen målar upp fruktansvärda hotbilder som skolorna och medias dåliga bevakning bär skulden för. Inte musiklivets eget låga intresse för att i tid engagera sig i reformarbete eller förmågan att öppna sig självt mot vidare och andra perspektiv.
Jag menar, med all respekt för de superproffs (och det menar jag) som jag citerat ovan, att det behövs ett ledarskap som åtminstone teoretiskt gör det möjligt att se en framtid där de konstnärliga skillnaderna mellan orkestrarna är större än likheterna. Ett ledarskap som låter”världsklass-retoriken” ge vika för ett mer intellektuellt sprudlande visionsarbete. Framåtrörelse istället för positionsbevakning. Också för orkesterkulturens överlevnad är det nog en politisk nödvändighet. Jag menar också att finansieringsformerna inte kan i all evighet acceptera en konstnärlig världsbild som i allt väsentligt representerar en rätt degig hållning.
Om orkesterkulturen framstår som färgrik och dynamisk även för de oinvigda, då kan möjligen tolkningsföreträdet åter hamna i händerna på musiklivet. De positiva spår jag ser ritas upp i sanden utgörs av exempelvis ”Gränslandet symfonisk fest” eller för den delen enstaka väldigt drivna inslag i Östersjöfestivalens ”fringe”. Sådant borde vara utgångspunkten. Inte undantagen.
/Fredrik
Nedan lite länkar till ytterligare funderingar om musik och musikliv:
http://fredrikosterling.se/2023/01/22/nygamla-problem/
http://fredrikosterling.se/2019/09/09/tankar-om-kanon/
http://fredrikosterling.se/2019/07/13/om-konsten-att-tanka-flera-saker-samtidigt/