Som utlovat kommer här en uppföljare på mitt senaste blogginlägg som jag kallade Närvarande/Frånvarande. Jag skrev att jag denna gång skulle vända på steken och beskriva hur fysisk frånvaro ibland faktiskt kan öka känslan av en närvarande chef. Exemplet är – förstås -självupplevt. Det hela ägde rum när när jag själv var chef och i min tur hade en chef som i stor utsträckning var frånvarande pga sitt långa pendlingsavstånd. Först och främst fick jag en bra introduktion av min chef. I mitt tycke kan en bra introduktion klaras av på två dagar, sen får prova och fråga sig fram. Givetvis är vi alla olika och några av oss kan behöva längre tid. Man ska så klat inte slarva bort vare sig en introduktion eller överlämning. I detta fall räckte dock tiden, och jag kände mig trygg med vad som förväntades av mig. Har man fått ett förtroende och ansvar som chef i någon form, tycker jag också att det ligger inom uppdragets ram att man ska kunna förväntas inhämta information på egen hand och inte tassa runt i väntan på att bli upplyst. Åter till chefen. Trots fysisk frånvaro svarade alltid min chef på mail inom 30 minuter, och det i form av korta och koncisa svar. Längre utläggningar behövdes inte. Som komplement hade vi alltid ett avstämningsmöte på ca 1 timma varje vecka antingen fysiskt eller via telefon. Jag kan inte själv påminna mig att jag tidigare hade upplevt ett sånt förtroende av en chef för att på egen hand utveckla och ta ansvar i min chefsroll. Stärkt av förtroendet kände jag inte att jag behövde inte min chef närvarande fysiskt hela tiden, särskilt eftersom chefsstödet bara var en fråga bort. En fråga som dessutom alltid fick snabba svar. Jag kunde helt enkelt lita på att närhelst jag befann mig i en situation där jag behövde stöd, så fick jag det.
Vi dryftade det vid ett tillfälle, jag och chefen. Jag uttryckte min uppskattning för den kommunikation vi hade och det förtroende jag visades. Chefen sa då något som jag tagit med mig i mitt senare arbetsliv: ”När det gäller mina underställda svarar jag alltid så snabbt jag kan för att visa att jag ändå är närvarande och är engagerad. Men samtidigt vill jag i min tur också ha snabba svar tillbaka.” Att som chef visa med sin gärning att det egna engagemanget är levande är viktigt. Men signalen till medarbetarna om att det har betydelse hur de i sin tur svarar på det engagemanget är minst lika viktigt. I grunden handlar det om ömsesidig respekt och förtroende.
Konklusion;
Hur man som chef bör vara, beror givetvis helt och hållet på vilken grupp av medarbetare man ska leda. En del kräver mer fysisk närvaro medan en annan grupp förmår uppfatta mer subtila signaler. Att chefa runt i den klassiska bemärkelsen att följa upp riktlinjer, genomföra APT och lönesamtal är jämförelsevis lätt. Att leda och vara en ledare är något mer, som fordrar en lyhördhet för de individer och grupper du ska kunna entusiasmera och vägleda och en känslighet för att situationerna ständigt ställer nya krav på självreflektion för dig som ledare. Men det kommer jag utveckla i kommande inlägg!
/Tommy