Åter från Svensk Scenkonsts branschdagar bearbetar jag de olika samtal som fördes både på podiet och i Östgötateaterns korridorer. En klar höjdpunkt bland seminarierna var när samverkansmodellen – och den nystartade utredningen därom – debatterades. En hel del vatten har flutit under broarna sedan modellen sjösattes. År 2009 pågick ett intensivt arbete med efterbörden av den s.k. Kulturutredningen. De kulturpolitiska målen diskuterades fram- och baklänges. Skulle begreppet “kvalitet” finnas med eller ej? Man lanserade också “portföljmodellen” som den först kallades – sedermera kom den alltså att kallas “samverkansmodellen”. Under stridsropet “töm kulturministerns väntrum” (verksamhetschefer för kulturinstitutioner var på den här tiden vanliga besökare på Kulturdepartementet /red.anm. ) skulle nu de statliga bidragen skeppas direkt till regionerna för vidare fördelning till institutionerna. En grundtanke var också att genom att ansvaret för de statliga pengarna skulle komma närmare brukarna, så skulle dynamiken öka – i meningen att det skulle bli lättare för kulturpengarna att byta mottagare. Eftersom jag vid den tiden hade rest runt och bland annat lyssnat på nordiska kulturpolitiska företrädare, och satt med i en av kulturutredningens arbetsgrupper, kunde jag inte låta bli att påpeka att tendensen, när pengarna kom närmre, snarare var att dynamiken blev om möjligt ännu sämre. Vilken politiker vågar pilla på en institutions verksamhetsbidrag om hen bor granne med chefen? Så vitt jag kan bedöma har just dynamiken heller inte fått sig en skjuts av modellen, snarare tvärtom. Därför var det extra spännande att lyssna till utredaren Mats Svegfors som med bubblig esprit (och med dynamik!) beskrev något som faktiskt liknade visioner för att röra upp slammet i systemet. 2009 hade också den kulturpolitiska satiroperetten Näsflöjten premiär. Jag och Magnus Lindman kastade oss med stor lust över såväl kulturpolitiska mål som den inte alltid klara målbilden för kulturpolitiken. I videon ses Maria Matyazova Milder i rollen som statssekreterare “Stasi” ondgöra sig över fraktandet av kulturarbetare över hela landet i arian “varför gör man inte all kultur i Stockholm”. Det känns nästan som det är dags för en del 2 av operetten …
