– råd till unga som vill göra skillnad i musiklivet.
Denna text är knepig att skriva, av flera skäl. Dels är det komplexa mekanismer jag försöker fånga in, dels är risken (då jag utgår från egna upplevelser) att jag framstår som bitter. Och det är jag inte. I alla fall inte hela tiden.
Jag tror dock att det finns lärdomar att utvinna ur mina upplevelser, så jag väljer att ändå göra ett försök.
Ett första råd till alla unga aspirerande ledare på musikområdet är förstås att se till att inte hamna i ett läge där man känner sig behöva skriva en text som den här.
”Kan man bli för synlig?”, frågar rubriken.
Det beror på, blir det tråkiga (första) svaret.
Allt handlar förstås om vad man eventuellt vill åstadkomma såväl i livet som genom synligheten.
Det som är tydligt för mig är att synlighet ofta genererar en bukett av reaktioner som man själv inte har kontroll över. Reaktionsblommorna (förlåt den överlastade metaforen) spänner från de positiva, genuint varma och lyckönskande reaktionerna via de mer professionellt intresserade till de oproportionerligt provocerade och hatiska.
Buketten, om man nu ville föreställa sig den, är både vacker, väldoftande, vederstygglig och bär på en doft av förruttnelse. Samtidigt.
Därmed kanske det inte är ett blomsterfång man önskar ge någon annan – med mindre att denne någon önskar sig det och kan hantera dubbelheten. Och det lustiga – eller läskiga – är att som mottagare av blommorna är man sällan medveten om vad det är som stinker och varifrån stanken kommer. De hatiska reaktionerna puttrar som regel i lä från den faktabaserade vindens kapacitet att skingra dunsterna.
Vikten av att, likt Sun Tzu, välja sina strider är ett ofta upprepat mantra inom allt från barnuppfostran till politik. Trampar man runt i en miljö som musiklivet (som topprids av märkliga självbilder, hierarkiska strukturer med ryktesspridning som främsta vapen att tysta misshagliga eller besvärliga personer) bör man förstås också tillämpa denna princip.
Och se till att man samtidigt har ögon i nacken.
För egen del har jag fått förstå att sådant jag sagt i offentligheten kunnat reta gallfeber på människor som är av en annan ståndpunkt. Det är ofta en del av poängen med en dynamisk debatt. Man jag har nog inte alltid förutsett precis hur personligt kränkta och i vissa fall oproportionerligt hatiska (och närmast fixerade) vissa blivit under vägen.
I tillägg till att min verksamhet ofta genererat synlighet har den också krävt ledarskap (komplext och konstigt begrepp).
Alltnog. När man leder en organisation är man ibland, i kraft av sitt uppdrag och ansvar, tvungen att omorganisera och ibland även avskeda människor. Hur rätt och riktigt ett avskedande eller en omplacering än är, ska man vara medveten om att det kan skapa svårläkta sår, särskilt hos människor som från början har ett stort eget bekräftelsebehov. Till min offentliga och yrkesrelaterade frispråkighet läggs alltså ledarskapets konsekvenser till en möjlig blomma i den tidigare beskrivna metaforiska buketten. Och ett råd: kan du undvika det, så avskeda ingen.
En ytterligare ingrediens i mitt eget ledarskap (som oavsiktligt provocerat människor under vägen), har varit mitt försvar av de nationella kulturpolitiska målens essens. Jag tycker på riktigt att det är viktigt att alla röster och perspektiv ska kunna höras på våra institutioner, med en kontext som också problematiserar samma röster och perspektiv. Den här hållningen har fått några att muttra om att jag står för det beramade begreppet ”identitetspolitik”. För mig är det snarare en konstnärlig hållning som kännetecknas av intresset för de andra rösterna, de som inte hör till allfarvägarna eller majoritetssamhället. Men det här texten handlar inte om definitionen av identitetspolitik. Åter istället till synlighetens konsekvenser.
Och det ”identitetspolitiska” spåret fick jäsa några år innan det blev till konsekvenser för mig.
Min egen konsekvenshistorik börjar nog cirka 2009.
Jag är då väldigt synlig.
Artiklar i DN, intervjuer, panelsamtal, chefskap för Musikaliska och Länsmusiken i Sthlm.
Skriver (med Magnus Lindman) operan Näsflöjten som blir omtalad och turnerad.
Nominerad till Musikförläggarnas kammarmusikpris.
Ger ut en CD som får fina recensioner.
Vid den här tiden uttalar jag mig också kritiskt (i DN) om en intresseorganisation i branschen, och väljer att kliva ur sagda organisation.
När jag efter att på min styrelses uppdrag utkämpat en offentlig strid för att rädda Musikaliska (en strid som som av en händelse utkämpas med en politiker som har en nära relation till ordföranden för den nämnda intresseorganisationen) avgår från mitt chefskap, tänkte jag att jag ville på något sätt tillbaka in i värmen.
Jag ansöker därför återigen om medlemskap i intresseorganisationen.
Efter flera månaders radiotystnad ringer ordföranden upp mig.
Kontentan av samtalet var att styrelsen, efter flera möten, inte var beredd att ta emot mig med mindre än att jag gjorde offentlig ”avbön” från min kritik mot organisationen. En styrelseledamot önskade att hen haft ”Stalins befogenheter” i relation till mig.
Styrelsen gjorde dock bedömningen att jag hade större ”medial kraft” än organisationen som helhet. Jag skrev något halvhjärtat på FB om mitt återinträde (i positiva toner) och valdes åter in.
Det finns mycket att säga om relationen till denna organisation, men jag kan nöja mig med att konstatera att organisationens tår vid denna tidpunkt var mycket känsliga för att bli trampade på. Organisationen la något senare in veto mot min kandidatur i det absoluta slutskedet av en rekryteringsprocess. Processen fick göras om. Utan mig.
Om det sedan var en ren slump eller något annat som gjorde att jag från 2009 till 2021 (12 år), inte längre fick några beställningar beviljade genom de instanser som beslutar om dessa bidrag (och som tar råd från referensgrupper där inte sällan intresseorganisationen ovan ofta är representerad, direkt eller indirekt) låter jag vara osagt.
Men, eftersom jag likt Hercule Poirot och andra romandeckare lärt mig att misstro slumpen så klassar jag detta som en ytterligare konsekvens. Statistiskt vet jag ju väl om att tonsättare som befinner sig i den zon jag då befann mig i förvisso också kunde få avslag. Men inte under en period av 12 år.
Eller var det en plötslig förvirring över min mångsidighet som inträdde och som gjorde att man i all välmening ville att chefen Österling skulle koncentrera sig på sitt huvudsakliga uppdrag?
Tur då att jag ändå kunde vara verksam som tonsättare genom goda kontakter med musiker och ensembler utanför Sverige. Ansökningar jag skrivit för andras räkning har dock varit väldigt lyckosamma i alla år – ett ljus i tunneln!
Rådet till de unga blir därför givet: håll dig väl med intresseorganisationer i din närhet.
Och uttala dig alltid i vindens riktning, under förutsättning att du föredrar en väg framåt som inte har några farthinder.
Vid den här tiden går jag istället med i en annan organisation, som jag tycker bättre svarar mot mina åsikter och tankar om musiklivet än den tidigare nämnda. Det är då jag första gången blir varse att det på riktigt finns några personer som (i tillägg till organisationen ovan) inte riktigt vill mig väl. Efter inval i styrelsen, tar mig ordföranden åt sidan och säger att hen blivit uppringd av ett par av varandra (till synes) oberoende källor som blivit bestörta över att jag valts in i styrelsen för just denna förening.
Ordföranden blir, förmodligen av respektfulla skäl, svävande och säger lite otydligt att det är anklagelser om misogyni (som chef). Inte nog med det – jag skulle vara ”känd” för att behandla kvinnor illa som chef.
Jag försöker hålla tillbaka ett frustskratt, men inser att de här anklagelserna plötsligt – och på riktigt – skapat oro inom föreningen och tas till del på allvar. För mig, som professionellt vinnlagt mig om att hålla på både formalia och respekt, var detta en kalldusch. Givetvis började jag rannsaka mitt samvete och mitt minne. Det enda – yrkesrelaterade- jag kunde komma på handlade om ett par personer – en fick gå pga omorganisation. En annan för att hen upprepade gånger gått emot tydligt givna instruktioner och dessutom kostat en av de organisationer jag lett en hel del pengar. Hade nu dessa personer bestämt sig för att hämnas? För det kunde väl inte vara några av de chefskollegor i branschen som blivit (ordentligt) upprörda för att jag påstod att det inte alls var ”svårt” att programsätta jämställt (man får komma ihåg att Stockholm för dryga tio år sedan var en annan scen, en annan tid än idag)?
Jag framlever därefter ett par år ”i lä” från branschen. I stort sett. Jag kostar på mig att skriva några kritiska analyser om några större aktörer i musiklivet, något som genererar några varnande ord från vänner. Min mediala synlighet under de här åren är minimal och det känns liksom i luften att det liksom lugnar ned sig. Så får jag jobbet som chef för HSO, något en kollega kallade för decenniets mest oväntade come-back.
Och det drar igång igen, gärna i samband med att jag syns i media, som tycks ha en enormt triggande effekt på människorna bakom min lilla konspiration, som jag i hemlighet kallar Kommando Prosecco, eftersom några av dem jag tror mig ha ringat in har en förkärlek för drycken i fråga.
Det har gått några år, men personerna som ringt den där ordföranden som nämndes ovan, får fortfarande tydliga skov i samband med varje publicering där jag figurerar.
Branschtidningen kontaktas av en av dem, som försöker sälja in en ”avslöjande” artikel som hen erbjuder sig att skriva under fingerat namn. Vid den här tiden arbetar jag, vid sidan om synliggörande av HSO på nationellt och internationellt plan, också med interna processer.
Jag utmanar de hierarkiska strukturerna. Och nu drar ”identitetspolitiksnacket” igång igen.
Efter en längre artikel i DN om mig ser jag tecken på att det nu går vågor av (ibland okontrollerad) vrede bland mina belackare. En högertidning publicerar snart ett lika infamt som hitte-på-artat försök till karaktärsmord (som dessutom läses in som ljudande artikel av en känd skådespelare – bra läst faktiskt!).
Lokaltidningen gör ett så kallat ”gräv”om mitt ledarskap som publiceras i två omfattande helgbilagor. Inledningsvis tycks journalisterna tro att de har ett scoop på gång. Deras yrkesheder förbjuder dem dock att skriva annat än fakta (förutom i rubrikerna). Fakta pekade på att det ibland gnisslar i en organisation i förändring. Somt blir bra, annat blir mindre bra. Som det är när man genomför förändringsarbete.
När jag sedan komponerade en enaktsopera om skandalen i Svenska Akademien, drog det hela iväg till nya nivåer. Till och med i recensioner refererades det till ett underliggande och pågående debatterande om det (o)lämpliga i att en chef också komponerar (jag och min chef hade en tanke om att man på musikområdet skulle prova det som är vanligt på teaterområdet – en konstnärligt verksam chef) .
Jag beslutar mig därför – under pandemin – för att jag hade gjort mitt i Helsingborg. För att vända en skuta som sitter så fast i den hierarkiska ankarkättingen, krävs en väsentligt större uppbackning än den där disponibla.
Häromdagen fick jag höra att dessa år i Helsingborg (bland vissa) refereras till som ”de radikala åren” i HSOs historia. Och det är klart.The Gramophone menade att vi under min tid producerat ”the most intriguingly programmed orchestral season in Scandinavia”.
Men radikalt?
Bara relativt sett.
Jag hann bara börja skrapa på den institutionella fernissan och lite på ramen, men inte mer.
Vad händer sedan som kan vara av uppbygglig natur?
Jo. Jag flyttar upp till Kiruna och påbörjar en tjänst som kanslichef på Sametinget.
Det dröjer dock inte länge förrän det (genom en politisk manöver som ingen hade sett komma) blir en ny ”regering” i Sametinget. Det står klart mycket tidigt att jag och de har väsentligt olika syn på hur myndigheter ska agera. I samråd med mina närmaste medarbetare polisanmäler jag styrelsen.
En polisanmälan som av åklagaren får en felaktig rubricering och därför läggs ned utan att korruptionsanklagelserna utreds. Då anmäler styrelsen mig till Statens ansvarsnämnd. Denna konstellation av missnöjespolitiker vill alltså sparka mig och presenterar en lista på tiotalet anklagelsepunkter. Samtliga tillbakavisas av Ansvarsnämnden som menar att styrelsen är mycket långt ifrån att kunna styrka sina påståenden.
Återstår då för styrelsen att lösa ut mig från tjänsten.
Jag inser att det för en del betraktare kan framstå som att jag är någon form av trubbel-magnet. Runt mig tycks det antingen vara hög (positiv) synlighet och spännande saker som händer eller så är det konflikt.
Men vad speglar det – egentligen?
¨Min egen skiss på analys är att det oundvikligen blir friktion om man försöker sig på utveckling och innovation i en bransch som har som affärsidé att försvara motsatsen. Det gäller både symfoniorkestrar och en myndighet som Sametinget. Självklart kan jag inte svära mig fri från möjligheten att jag har fel – att jag i själva verket är en vandrande olycka. Men om jag ska tro de omdömesgilla personer och organisationer som alltjämt nyttjar mina tjänster, så förhåller det sig inte på det sättet.
Som myndighetschef uppmanas man av tillsynsmyndigheter att polisanmäla om man misstänker korruption. Det är till och med en del av uppdraget. Direktiven för konstmusikområdets bidragsgivning öppnar för helt andra perspektiv. Här är det inga problem att låta en chefdirigents agentur diktera villkoren för programsättning och vilka solister som ska engageras för skattemedel.
Efter Sametinget har jag nu återgått till det jag jobbat med i perioder de senaste 25-30 åren. Jag komponerar musik, skriver texter på uppdrag, utreder, hoppar in och hjälper till med organisationsutveckling och plitar på ännu en spänningsroman.
Trots det söker jag fortsatt intressanta uppdrag inom musikområdet, men är rätt säker på att områdets reaktiva mönster har gjort att alla positioner som hade varit (mer än) möjliga för mig för bara några år sedan nu är stängda – de processer jag nosat på talar sitt tydliga språk. De rekryterare jag talat med säger att ”uppdragsgivarna inte vågar” presentera mitt namn. Jag får dock inte veta på vilka grunder, men jag gissar att undervegetationen av branschskvaller – med Kommando Prosecco i spetsen – gjort sitt jobb. Detta eftersom de verkliga resultaten snarare skulle tala för min kandidatur.
Men ändå. Reformlusten finns fortfarande kvar hos mig. Att fatta beslut och ta konsekvenserna av dem har varit en del av hela mitt yrkesliv. Att inte göra något har aldrig varit ett alternativ. Att vara behäftad med verbal förmåga och en vilja att skapa förändring och utveckling kanske är mindre poppis på musikområdet i Sverige än i många andra länder, där man är mer van vid en intellektuellt levande musikdebatt. Så länge jag finns i Sverige får jag kanske ändå acceptera en roll som back-seat-driver. Och kanske är det helt rätt för mig, just nu.
Men du, som är är yngre än jag och på väg in i miljön: glöm mina råd tidigare i denna text!
Jag tror, egentligen, att varje given bransch mår bra av att det sägs obekväma saker, och att till synes eviga sanningar med jämna mellanrum ställs på ända. Men det behövs _fler _inte färre som vill jobba med innovation i musikbranschen och på konserthusen. Däremot behövs det väsentligt färre som vill ägna ett helt yrkesliv åt att försvara och bevaka status quo. Jag bugar för dem som vågar utmana.
Därför har vi som startat bolaget Kulturantenn påbörjat ett arbete för att aktivt och hands-on kunna stödja innovativa yrkesmänniskor.
Så. Låt mig tweaka mitt initiala svar på frågan ”kan man bli för synlig?”.
Frågan kan bara besvaras mångordigt, tyvärr.
Givet det som nu är på väg att ske på flera håll i landet – med den nya politiska verklighet vi står inför – vill jag påstå att det inte längre finns några garantier för stabiliteten och överlevnaden av vare sig stödet till institutionerna eller till det fria musiklivet. Eller till utbildningen.
Ett reformerande (igen) av samverkansmodellen (som jag benämnde tryckkokarmodellen när den lanserades) kommer i den nya politiska miljön kunna skapa än fler komplikationer, just givet den nya politiska scenen. Jag skulle därför gärna se en utveckling i vilken företrädare för såväl institutioner som det fria kulturlivet plötsligt har åsikter – och då inte bara när en verksamhet hotas.
Synlighetens poäng blir tydligare i tider när system och infrastruktur hotas.
Det handlar om att få upp frågorna på bordet.
Frågorna om bl.a. jämställdhet och programsättning fick sig en skjuts när jag beslöt om ”Skippa helskägg” i Blåsarsymfonikerna eller ”Flygstoppet” och ”Bögtåget” i HSO. Jag är övertygad om att ett musikliv som samtidigt vågar vara synligt (och relevant) i debatten, skarpt, allvarligt och underhållande, blir svårare att demontera. Så mitt avslutande råd till de yngre som är på väg in i branschen får bli ett enkelt “kör så det ryker”.
(… och: givetvis kan jag styrka alla mina påståenden ovan. Vissa delar är, förstås, med hänsyn till den personliga integriteten för enskilda, svåra att offentligt gå ut med. Men några länkar bilägger jag nedan:)