En återkommande frågeställning – inte minst bland frilansare som för sitt yrkesutövande är i behov av kontakt med institutioner eller nyckelpersoner med inflytande – handlar om den oförmåga många chefer och institutioner tycks ha att svara på mejl – eller överhuvudtaget på tilltal. Det kan handla om att en tonsättare bett en chef överväga ett eller flera av hens verk. Det kan handla om sopranen som anmält sitt intresse för att medverka i kommande säsong. Eller ensemblen som vill få till ett samarbete med orkestern. Även de organisationer som ändå erbjuder former för hur och när musiker och artister kan presentera konsertprojekt (t.ex. i form av utbudsdagar) håller sig sällan med en supertydlig struktur för hur urvalet går till. Även i de sammanhangen tycks dagsformen, snarare än en transparent struktur, vara avgörande för om man alls får svar.
När det gäller institutioner finns som regel riktlinjer (beroende på vilken typ av huvudman institutionen har) för hur de ska agera – svar ska ges inom rimlig och ibland definierad ( tex inom 48 timmar) tid. Men i verkligheten lämnas nog många mejl från aspirerande musiker, tonsättare och andra som vill pitcha idéer utan åtgärd till dess att det raderas automatiskt.
Och hur agerade jag själv, t ex under min tid som chef i Helsingborg?
Tja, till en början hade jag högt ställda ambitioner om att bemöta och besvara varje idé som kom in. Ganska snart märkte jag att det hela blev problematiskt. Det visade sig att så fort jag som chef personligen gick in i en process, så skalades förväntningarna upp exponentiellt. Andelen mejl ökade i varje sådant ärende. Avlägset bekanta musiker hörde av sig och hävdade vänskap och försökte genom att gå in på en informell planhalva skapa sig fördelar. Jag beslöt därför att sluta ta i dessa frågor själv.
Däremot ansåg jag att frågan om hur ”vägen in” skulle se ut var angelägen. Inte minst för det faktum att institutioner finansieras av skattemedel. Där bör finnas en transparens. Mina högt ställda ambitioner om en digital förslagslåda som metodiskt skulle vittjas och gås genom föll på resursbrist. Istället öppnade jag programrådet för externa röster med perspektiv som kunde hjälpa till att bryta upp invanda mönster.
Vägarna in till våra institutioner är idag långt ifrån transparenta. Att det ofta handlar om kedjor av förtroenden som säger att det är den och inte den artisten som får chansen, är nästan onödigt att påpeka. Det finns ingen regelmässig eller metodisk avsökning av fälten med artister, musiker och kompositörer. Till det är fälten för stora och resurserna (oftast) för små. Och inte heller de som skulle ha råd att ägna sig åt metodisk kunskapsinhämtning och omvärldsbevakning ägnar sig åt det. Systemet är istället byggt på ett antal pelare:
- Programråden och deras nätverk
- Kontakter med agenturer
- Inspel från externa parter (t ex dirigenter) som uppbär ett stort förtroende i organisationen.
- Eventuella (och högst sporadiska) samverkansprojekt i vilket ingår oprövade kort i form av tonsättare, musiker eller artister.
Till bilden hör också att musiker och artister som saknar agentur ofta i de här sammanhangen betraktas som mindre seriösa. De uppfattas som om de inte passerat det kvalitativa filter som agenturer uppfattas utgöra. Att det sedan finns fantastiska musiker som väljer att stå utanför agenturernas sfär spelar ingen roll. Att ha någon som talar för ens sak hör till branschens praxis.
Tonsättare representeras sällan av agenter, men väl av förlag. Dock går det nog lite lättare för unga tonsättare att ta sig in utan förlag – här finns ofta samarbeten med musikhögskolor där enstaka unga tonsättares musik uppskattas och leder till framtida beställningar.
Men – inte heller i detta avseende finns någon metodisk avsökning. Den nya musik och de tonsättare som spelas ofta gör det på grundval av att ha blivit programsatta någon annanstans och på att musiken inte ställt till med några särskilda problem för vare sig musiker, publik eller recensenter. Det behöver alltså inte ha varit en ”succé”. Det räcker med att musiken ligger någorlunda i linje med det ordinarie utbudet och att materialet uppfattas som spelbart.
Summan av dessa urvalsprocesser brukar leda till ungefär samma (rätt murriga) resultat varje år över hela landet. Repertoar och innehåll liksom uppstår och handfallna chefer förklarar sig med att det hela är utom deras kontroll.
Jag menar att det är hög tid att fler musikinstitutioner skapade nya, uppluckrade och transparenta former för urvalet. Att ledningarna tydligt presenterade sina idéer och hur de arbetat för att sätta dessa på fötter. Vilka de konstnärliga strategierna är, bortom världssolist-retoriken. Fler tydliga rutiner för inskickade idéer och ”pitchar”. Till och med högst kommersiella bokförlag har en tydlig ordning. De återkommer inom 6-8 veckor, antingen med en refusering, en uppmuntrande kommentar eller i allra bästa fall med ett beslut om utgivning.
En högre grad av transparens skulle troligen leda till ett ännu mer färgrikt musikliv och en stabilare kärlek till det institutionella musiklivet.
Men till dess är uppmaningen till musiker och tonsättare att utnyttja alla former av kontakter ni kan tänkas ha. Vill man jobba utan agentur, kan man höra av sig till oss på Kulturantenn, så kan vi hjälpa till att snitsla en alternativ bana!
/Fredrik