Det pågår just nu en infekterad debatt om samerna och deras rättigheter. DN:s Hanne Kjöller har nyligen excellerat i den nya tidens paradgren – att med utgångspunkt från en kombination av lögner, halvsanningar (och utelämnande av belysande fakta) skapa en bild av urfolket samerna som i sin tur underblåser existerande konflikter och skapar nya. Det här inlägget handlar inte om den debatten. Men debatten är ett belysande exempel på var vi hamnat i resonemangsnivån och debattklimatet. När man saknar skrupler, blir förstås fler saker möjliga att påstå och göra. Min spaning handlar om vad det faktum att en skribent som Kjöller ges utrymme i den liberala pressens flaggskepp kan betyda. Eller vara ett tecken på. Och vad det kan betyda för det offentligt finansierade musik- och kulturlivet. Det hela utmynnar i en sexpunktslista med utvecklingstips.
Nå. Fler ingredienser i samhällsdebatten pekar i samma riktning som Kjöllers resonemang.
Det utpekande av kulturens företrädare och utövare som en bortskämd ”elit” (Sofia Jarl, M, kommunalråd i Norrköping) skapade debatt under hösten. I Norrköping ligger förslag om en privatisering av De Geer-Hallen och generella neddragningar på kulturen. I Norrbotten läggs Sveriges enda anställda expertensemble för nutida konstmusik ned, utan föregående utredning eller konsekvensanalys.
Protesterna har varit många, inte minst har många företrädare för musiklivet kritiserat beslutet i Norrbotten. Men man har protesterat för döva öron. Eller – för att uttrycka sig mer diplomatiskt: den intellektuella uppförsbacken är för brant. Att stora delar av såväl befolkningen som politiken (som ju ska representera folkviljan) saknar den kunskap och förförståelse som krävs för att automatiskt vilja försvara värden som vi i musiklivet uppfattar som självklara är ett faktum. Och i grunden handlar det om att man inte har kontakt med konstmusiken. Det saknas en relation. Och det är inte bara allmänhetens fel.
De studier som finns (T.ex. SOM-institutets undersökning om kulturvanor https://www.gu.se/som-institutet/resultat-och-publikationer/rapporter) av hur stor del av befolkningen som har en relation till t.ex. klassisk musik (som går på konsert) ger en nedslående bild (för den som vurmar för musiken): 18 % har gått på konsert minst en gång de senaste 12 månaderna. Detta kan då jämföras med t.ex. besök på idrottsevenemang. 51% uppger sig ha varit på minst ett idrottsevenemang de senaste 12 månaderna.
Siffrorna för konsert-/operabesök är något högre i storstäderna, faller utanför storstäderna och når (inte överraskande) riktiga lågpunkter på den rena landsbygden. Det är intressant att notera att siffrorna, över tid, varit rätt stabila, med undantag förstås för pandemin. Det som förändrats, och som påverkat politiken, är något annat. Jag läser det som att förförståelsen och det passiva stödet för klassisk musik hos dem som inte går på konsert har minskat och berett mark för den nya politikens nedskärningsglädje.
Siffrorna antyder också att opinionsunderlaget för den som vill ”rädda” en verksamhet som Norrbotten NEOs är svagt. Räddandet skulle bara aktivt stödjas av en i sammanhanget försumbar minoritet. Det betyder att den politiker som vill ägna sig åt att demontera resultatet av såväl 1912 års dekret om att bygga en orkesterverksamhet i Sverige eller för den delen resultaten av 1974 års kulturpolitik kan göra det relativt riskfritt. Den mynningseld och blårök som musiklivets protester utgör kommer inte avskräcka.
Och vi har nu nått en punkt där det dyker upp politiker (nästan oavsett partifärg) som villigt ansluter sig till populistiska perspektiv på kulturen. Begreppet ”elit”, som klingar helt OK när det handlar om idrott, har i kulturens fall blivit till ett negativt epitet. Påpassligt nog gifter sig också den synen med extremhögerns utmålande av den liberala och elitära södermalmskonspiration som påstås bära skulden för hela den s.k. ”systemkollapsen”.
Jag skrev i en rapport – för mer än tio år sedan – att framtiden för musikinstitutionerna sitter ihop med deras förmåga att omdefiniera sig. Och det handlar inte om att bli till vindflöjlar. Tvärtom. Det handlar om att skapa långsiktigt hållbara relationer utanför bubblan (och då inte enbart med sponsrande banker). Det handlar om att bli innovativa och ta vikten av utveckling in i hjärtat av verksamheterna – inte bara se utveckling och innovation som festliga (och till intet förpliktigande) ord att skriva in i rekryteringsannonserna.
Givet de trender vi nu ser, kan nämligen mycket ske tämligen fort. Flera personer med insyn och gott omdöme som jag talat med den senaste tiden, befarar att vi inom 5-10 år kommer se den första nedlagda symfoniorkestern. I tillägg till de ovan relaterade händelserna i Norrköping och Norrbotten kan man konstatera att flera institutioner fått nya och orealistiska krav på egenfinansiering. Empatin för de traditionella konstformerna tycks vara sinande.
En del av det som ligger musiklivet i fatet är faktiskt att man ägnar sig mer åt att bevara och försvara än att utveckla långsiktigt hållbara överlevnadsstrategier.
Så till mina tips.
De utmynnar i en liten ”shortlist” för överlevnad och utveckling för musiklivets institutioner, som i samtliga fall dock förutsätter att man öppnar den egna verksamheten för extern kompetens:
- Bygg hållbara relationer utanför det professionella musiklivets gränser – inte bara med vänföreningar eller sponsrande banker. I ett sådant arbete bör alltifrån kulturskolor och amatörmusikliv via universitet, folkbildning och idrottsrörelse till politik och näringsliv inkluderas. Det arbetet bör vara metodiskt och förhålla sig nyktert till samhällsutveckling och omvärldsanalys.
- Musiklivet behöver gå från att vara reaktivt (protester vid hot om nedskärning) till proaktivt (öppna för innovation, förändring och utveckling).
- Växla kommunikativa tonaliteter. Idag talar de flesta institutioner på ett språk som mest passar den egna filterbubblan. Lägg resurser på att problematisera begrepp som ”världssolist” och liknande svaga ordval och hur de kan skapa tröskelvärden snarare än att bygga nya broar.
- Arbeta målmedvetet med att bryta de hierarkiska mönster som ännu ligger som våt och lite unken filt över konstmusikfältet.
- Släpp loss den kreativa kraft som finns inom de fasta institutionernas väggar och låt den ”gifta sig” med det fria musiklivet innovationskraft.
- Chefer: det behövs ett intellektuellt hederligt, framåtsyftande och aktivt deltagande i kulturdebatten. Presentera idéer! Om allmänheten bara ser musiklivets företrädare figurera i debatten när det handlar om annalkande katastrofer eller om att träda i försvar slår det mot trovärdigheten – området har trots allt alltjämt en relativt sett hög offentlig finansiering.
–
Ovanstående tips är förstås hårt koncentrerade och bär på både möjligheter och interna utmaningar. Men sammantaget skulle ett arbete med samtliga sex punkter bättre rusta musiklivet för att möta en alltmer instabil politisk verklighet.
/Fredrik