Återigen seglar en debatt upp kring Kungliga Operan – byggnaden och konstformen diskuteras och de positioner som tidigare funnits manifesterar sig åter. I en debattartikel i SvD påpekar scenografen L-Å Thessman att man nog måste separera frågorna. Operakonstens framtid har givetvis ingenting med nödvändiga reparationer att göra. SFVs lite småfnoskiga ingång i ett av förslagen bygger på en serie på varandra lagrade missuppfattningar och – med Thessmans ord – blinda fläckar avseende konstformens (och publikens) nuvarande och framtida behov.
Dock är det så, som flera påpekat, att det är SFVs två föreslagna varianter som kommer att behandlas av RK. Inte några förslag om ett nytt operahus. Och varför har frågan om Kungliga Operans framtid rört sig så långsamt framåt? Varför skulle inte det som gått i Danmark, Norge och Finland fungera här? Eller för den delen Göteborgsoperan (som Thessman nämner som ett lysande exempel)? Där sinkades beslutet om bygget av en intensiv lokal debatt, där (om jag minns rätt) musikprofessorn Jan Ling sa att det var “lika angeläget med ett nytt operahus som med en arena för florettfäktning”. En tid senare återfanns dock Ling i kretsen av tillskyndare. Avseende trögrörligheten gällande Kungliga Operan spelar svenska politiska traditioner naturligtvis in. Och också på vilken plats operatraditionen (och huset) intagit i landets “självbild”, om man kan tala om en sådan.
För cirka femton år sedan arbetade jag efter tids uppehåll åter på Kulturdepartementet. Uppdraget handlade om att dels kartlägga och fundera över våra nordiska grannländers operaverksamheter – hur det hade gått efter att de nya husen uppförts. Dessutom skulle en seminarieserie hållas till vilken olika “stakeholders” i den svenska och nordiska operavärlden skulle bjudas för att diskutera frågan om operakonstens framtid. Under våra resor i norden framkom en inte helt oproblematisk bild: det tycktes bli mindre opera för pengarna. I Norge satt man med ett nytt och fantastiskt hus, men med driftskostnader som ökade i otakt med anslagen. Genom att huset blivit turistmål, hade man t.o.m. överraskats av kostnaderna för toapapper. Alla ville besöka de fantastiska toaletterna med de stiliga portarna på operan. I Danmark hade (strax innan det stod klart att A-P Møllerfonden donerat ett operahus till danska staten) en utredning presenterats – en utredning som föreslog samlokalisering av flera musikverksamheter. Ett nytt operahus föreslogs också, men det skulle i vart fall inte ligga på Holmen. Men där ligger det idag, precis som donatorn bestämt – med initiala logistiska problem som följd. Genom de plötsliga mängder av nya salongsstolar som uppstod genom nybyggnationerna (DR-Byens konsertsal, teaterhuset, operan) och det faktum att varken det gamla Kongelige eller DRs gamla konsertsal inte rimligen kunde rivas, skapade en lägre beläggningsgrad för alla. Dyrt och ingen särskild höjd tagen för den sammantagna fördyringen. I Göteborg fick man skapa en strategi där musikal (bl.a.) fick stå för att jämna ut den ekonomiska utmaningen. Detta har i sin tur lett till att orkestern delar av säsongen ligger i konstnärlig träda – men strategin tycks fungera som modell. Och i Köpenhamn inspirerades man av den modell för ekonomistyrning som sjösattes i Göteborg.
Det som inspirerade kanske mest under rundturen var det norska exemplet på hur förankringsarbetet gått till. En operaverksamhet som turnerade flitigt i hela Norge föregick besluten som krävdes. En lång period av närmast “kampanjande” för att få med sig även politiker från nordnorge på idén. Och det bar frukt. Att det sedan började knorras igen när man av kostnadsskäl inte kunde fortsätta som innan när väl huset var på plats, må väl vara hänt.
I Sverige har vi inte sett några sådana kulturpolitiska rörelser av större format som vunnit gehör. Men inte heller har vi sett några nya storslagna visioner om vad ett nytt operahus skulle kunna innehålla. Och hur ett nytt operahus i framtiden skulle förhålla sig till en alltmer dynamiskt sammansatt verklighet och publik. En tänkt flytt till något nytt måste väl rimligen väcka tankar och visioner som sträcker sig bortom begrepp som “världsklass” – en tanke om vad operakonsten kan bidra med och gestalta.
Det här är en nämligen konstform som härbärgerar flera olika typer av rörelseenergier. En som rör sig runt sig själv och konstformens traditioner. En annan som rör sig framåt, villl utveckla och utmana. En tredje som vill återuppväcka avsomnade traditioner. En fjärde som vill göra musikdramatiken bred och angelägen för alla. Kanske också en femte som vill allt detta samtidigt.
Samtidigt bör man nog ändå besinna att operakonsten – i den breda allmänhetens ögon – riskerar att framstå som en lite märklig konstform där man ännu i våra dagar tycks kunna spela Madama Butterfly utan att på riktigt problematisera innehållet. Att befria operakonsten från guldet – och alla de möjliga andra metaforer man kan bygga kring konstnärliga inlåsningseffekter – är därför en högst rimlig tanke.
Båda förslag som SFV lämnat menar jag riskerar att fjättra operakonsten vid ett bås som vidmakthåller (om än på ett krångligt sätt) en långsamt söndervittrande business as usual. För konsten – alla sorter – är förmågan att kunna omdefiniera sig själv central. Och möjligheten att skapa konst enligt denna konstnärliga “omdefinitionsmodell” ges det inte utrymme för genom den föreslagna vägen, även om operan själv inte någon högre grad gett uttryck för att man intresserar sig för just den konstsynen. Och – för att vara ärlig – den verkligt kreativa plattformen finns inte riktigt heller i nuvarande lösning. Kungliga Operan är en kreativ krutdurk – inget tvivel om att här finns enorma resurser och kapaciteter. Men för att omvärlden ska känna sig inkluderade i den bilden, i nivån och glöden, behöver man arbeta strategiskt och framsynt. Helt enkelt tänka utanför opera-lådan. Staka ut förslag på både hållbara visioner och vägar framåt. Och där kan man inte luta sig mot ett statligt verk vars uppdrag bl.a. handlar om att “bevara och utveckla statligt ägda kulturhistoriska fastigheter”.
Hur skulle det vara med ett hus där operakonsten tilläts anta sin fulla potential? Både framföra repertoaropera i världsklass, med rimliga villkor för de anställda, men varför inte också kortoperor som komponerats med utgångspunkt från aktuella händelser (varför inte ett avsnitt varje vecka), rum för operor som speglar och inkluderar också minoriteternas perspektiv – samer, tornedalingar, romer, judar – med flera självklara perspektiv för en rimligt dynamisk konstform. Aspekter som “signalverkan” är heller inte oviktiga – ett tilltal som engagerar en större bredd och förmågan att kliva utanför det opera-endemiska samtalet är nog en bra grej. Kanske rentav en intensifierad turnéverksamhet för att hålla lågan varm i hela landet. Även i Kiruna.
Allt detta förutsätter förstås att man analyserar en mängd följdeffekter, löser kostnadskostymen (inklusive det utmanande toapappret) och faktiskt formulerar visionen och förankrar den politiskt. Bara att sätta igång!