”How to lead music institutions in times of Polycrisis? This is what we urge to discuss when meeting in Helsingborg 24–26th September. Our headline this year is “Raison d´être”, as a reflection of our passion – and of our need to sharpen tools and develop sustainable approaches to our management. How is the overall political landscape influencing our work in a post-pandemic area of inflation, artificial intelligence and a call for green transition? We do believe that stable performance arts institutions are more needed than ever – but how do we ensure that the rest of the world agrees? Are we organized as we should? How do we make our artistic choices in this light? Are our musician’s agreements adaptable? In other words: Are we versatile, subtle, substantial, sustainable and dynamic enough?”
Så lyder överskriften till årets Nordiska Orkesterkonferens. Konferensen ägde rum i Helsingborg, och konserthuset fick glädjande nog agera värd. Glädjande också med de frågeställningar som artikulerades ovan. Precis dessa (och några till) hade jag själv pekat på som mest angelägna för en faktiskt ganska utmanad bransch.
Utmaningarna har dock länge varit av ett slag som få velat betrakta som just utmaningar – den generella politiska utvecklingen, konserthusens kapacitet till förändring och ”versatility”, vilka konstnärliga val man gör eller inte gör. Istället har man fokuserat på ekonomi och försvar av i grunden ohållbara positioner avseende repertoar och programsättning.
Efter nedläggningen av Norrbotten Neo och det politiska skrämskottet i Norrköping torde dock fler börjat känna kaffedoften: landskapet blir alltmer oförutsägbart (på en nivå) men samtidigt (paradoxalt nog) mer lättläst. Jag hör inte till dem som längre bjuds in till de Nordiska orkesterkonferenserna, så jag kan inte säga något om hur diskussionerna förlöpte – om det faktiskt fanns en spirande insikt i rummen om att något behöver ske, och då inte bara i form av bönesvar om fetare kulturbudgetar. Förändringen behöver nämligen komma inifrån. Och på ett tämligen genomgripande vis.
De flesta svenska orkestrar har länge kunnat se en fallande trend vad avser publiksiffrorna. Under orkesterutredningen kunde vi konstatera att man under de tio år som föregick utredningen (som kom 2006) hade man tappat cirka 30 procent av publiken, trots att det under perioden tillkommit fler orkestrar i det statliga stödsystemet.
När jag tillträdde i Helsingborg 2016, befann man sig i ett långsamt fallande läge – publiken (framförallt abonnenterna) hade minskat i samma storleksordning som på den nationella nivån (som jag beskrev ovan). Jag påbörjade därför ett intensivt arbete med den strategiska kommunikationen kring orkestern. Ändrade tonaliteten i programmen. Skapade ”innehåll” om orkestern som i ett konservativt landskap verkligen skapade chockvågor i branschen (både glada och harmsna). Arbetade intensivt med programråd för att tillsammans skapa en ny musikalisk resonemangsnivå. Dock blev de reaktiva mönstren som pågick under ytan för obehagliga för både mig och min familj. Även om dessa reaktiva mönster i sig var ett tecken på att vi nog var på rätt väg, fann jag för gott att lämna (den delen av) branschen då, 2021.
Men också: trots en (för en del) chockartad kommunikativ omvandling av HSO och konserthuset, blev det fortsatta tappet av abonnenter inte dramatiskt. Det fortsatte istället i en förväntad lunk nedåt. Däremot: genom den nya programläggningen kompenserades vi med en väsentligt ökad försäljning av lösbiljetter. Och i många fall med en mer diversifierad publiksammansättning.
Att Gramophone skrev att HSOs program var ”the most intriguingly programmed in Scandinavia” blev förstås ett kvitto på att vi gjorde någon form av skillnad.
Hur det hade sett ut om orkestern fortsatt på den inslagna vägen vet ingen. Och jag är den förste att medge att det under en innovativ process alltid begås misstag – ingen sådan process sker förstås utan inre gnissel. Att jag ledde arbetet i stor utsträckning med mig själv som insats är säkert också förklaringen till varför jag numera sällan bjuds in till offentliga samtal om orkestrar. Det jag själv kallar min ”yrkesrelaterade Tourettes” gjorde att jag under denna period gärna (och tydligt) benämnde vad jag menade var orkestrarnas problem. Inte alla tyckte om det, för att uttrycka sig milt.
Och jag är inte den som tror att jag hade alla lösningar i min hand. Långt därifrån. Däremot är jag alltjämt av den uppfattningen att om orkestermiljön ska utvecklas måste man våga mer. Riskera mer – eller i vart fall riskera något.
Och framförallt: inse att samhällskontraktet är brutet.
Att köpa ett abonnemang är inte längre en självklar present till den som går i pension eller fyller femtio. Man måste också släppa övertron på kollektiva lösningar. Den one-size-fits-all-mentalitet som präglar en stor del av såväl debatten som arbetet med innehåll och kommunikation måste undergå ett intellektuellt och konstnärligt stålbad. De kollektiva lösningarna är också farliga vad avser den kulturpolitiska nivån. Resonerar orkestrar lika över hela landet, kan det på en nivå vara en styrka. På en annan nivå ger det en känsla av … utbytbarhet.
Även om man delar arv och ideal om spelmässig nivå, är det för den enskilda orkestern på det lokala planet som publik och politik först ska vinnas. Och då krävs skräddarsydda kommunikativa och innehållsliga lösningar. Detta öppnar i sin tur vägen för ett mer diversifierat musikinstitutionellt landskap. På riktigt.
Inte ett landskap där man i allt väsentligt gör samma saker överallt, fast (beroende på budget och personella resurser) på olika konstnärlig nivå.
Inom ramen för Kulturantenn arbetar jag alltjämt med innovation och utveckling inom musikområdet. Det handlar om allt möjligt – från hjälp till att skriva fram innehåll och producera analyser till att ge råd om strategiska vägval.
En bra övning jag i dessa sammanhang brukar föreslå är att sätta sig ned och resonera kring varför det är viktigt för den enskilda orkestern att producera ytterligare ett säsongsprogram (förutom att uppdragen stipulerar det).
Om detta varför sedan tillåts genomsyra organisationen som helhet (till och med programbladens oftast generiska och anekdotiska utformning) har man nått en ny utgångspunkt. Istället för Panem et circenses kan det då – efter en tids processande – bli fråga om hållbar utveckling på riktigt.