Idag är det Källkritikens dag. Och ja, källkritik blir allt viktigare i ett digitalt brusande landskap där vilka påhitt som helst kan framställas som vore det dagsens sanning. Och lögnen svarar ofta mot ett behov – ett behov av förenklingar och ytligt sett greppbar “information”. De som har desinformation som huvudsyssla vet förstås att deras jobb i grunden spelar på människans begränsningar och vilja att hitta sin flock och sina sammanhang. Gärna den flock och de sammanhang som bekräftar de förutfattade meningar vi kanske redan härbärgerar.
I arbetet med Kulturantenn möts jag ibland av frågor kring rykten och ryktesspridning. Kulturvärlden – och inte minst musiklivet – formligen pyr av rykten om enskilda konstnärer, verksamheter och chefer. Rykten som dessvärre mycket sällan är underbyggda av fakta. Exempel finns också (beklagligtvis) på när ryktesspridningen gått så långt och slagit så hårt mot enskilda att personen inte sett någon annan utväg än självmord. Man ska därför, och också av en mängd andra skäl, vara försiktig med att vidarebefordra rykten som, hur festliga de än kan kännas, är helt obekräftade.
När det gäller ryktesspridning kan jag konstatera att det är snudd på omöjligt att göra något åt.
I undantagsfall går den att lagföra, om personen som stått för ryktesspridningen är oskicklig nog att göra det offentligt. Mitt råd brukar därför bli, att om man som enskild utsätts för ryktesspridning i någon form, ska man så långt möjligt försöka ignorera det hela.
Lätt att säga, men dessvärre ofta det enda vettiga alternativet. När man går i försvarsställning mot ofta osynliga förövare löper man också risken att själv framstå som rättshaverist.
Jag har själv erfarenheter av såväl befängda offentliga påhopp från enskilda, politiker och andra som alla haft det gemensamt att de försökt skapa en falsk bild (en s.k. halmdocka eller halmgubbe) av vem jag är som de på olika sätt försökt torgföra offentligt eller i mer slutna miljöer. Jag har också erfarenhet av människor som använder sina relativa förtroendeställningar till att sprida rena påhitt till kollegor och samarbetsparter. Det har rört sig om anklagelser om allt möjligt – från misogyni till sociopati.
Problemet för den enskilde är förstås att sådant som inte går att styrka ofta också är lika svårt att motbevisa. Och även när man sitter på fakta, kan styrkan i den lögnaktiga berättelsen vara större och mer magnetisk för den okunnige och konspiratoriskt lagde. Rubriker med negativ klang tycks också ha en större resistens i det digitala minnet än de positiva.
Så – fira källkritikens dag med att t.ex. ta reda på fakta om någon du hört rykten om. Vad går att styrka och vad går att avföra som påhitt eller ogrundade påståenden? En bra övning som kan stämma till eftertanke!
Glad källkritikens dag önskar Kulturantenn!