”Halo-effekten är ett psykologiskt fenomen som kan beskrivas som en form av bedömarfel där en bedömares generella intryck av någon eller någonting påverkar hur mer specifika egenskaper eller förmågor hos den eller det bedömda uppfattas.”
(Ur kandidatuppsats från Lunds universitet).
Jag fick en fråga från en läsare som rörde mitt senaste blogginlägg, i vilket jag antydde risker med ”litenheten” i t.ex. musiklivet. Frågan rörde konflikter och hur de kan (och bör) påverka valet att jäva ut sig från beslut. Jag ska återkomma till själva frågan.
För svaret på frågan har dock följande bäring:
I förvaltningslagens 5 § stipuleras att myndigheter (exempelvis Kulturrådet, Konstnärsnämnden, KMH eller andra universitet och lärosäten) ska vara sakliga och opartiska i sin handläggning. Det är därför viktigt för dessa instanser att säkerställa att det inte finns risk för jävssituationer.
I 16§ förvaltningslagen anges även att den som för en myndighets räkning tar del i handläggningen på ett sätt som kan påverka myndighetens beslut i ärendet är jävig om
- han eller hon eller någon närstående är part i ärendet eller annars kan antas bli påverkad av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning,
- han eller hon eller någon närstående är eller har varit ställföreträdare eller ombud för en part i ärendet eller för någon annan som kan antas bli påverkad av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning,
- han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans, eller
- det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas. Exempel på sådana situationer är om man är vän eller ovän med någon som är part eller intressent i ärendet (min kursivering), man är ekonomiskt beroende av en part eller intressent eller engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.
Vi vill gärna föreställa oss att människor som uppbär ett såpass stort förtroende att de får företräda en myndighet också hanterar det förtroendet på ett omdömesgillt och etiskt sätt. Och i de flesta fall, menar jag, gör man det. Det är dock otvistigt att korrupta beteenden förekommer även i Sverige och dessa kan fortsätta av det enkla skälet att det ofta bjuder emot att anmäla.
Att det blir konsekvenser – inte sällan personliga – för den som anmäler är tyvärr en tydlig risk. Och i de sammanhang jag behandlade i mitt tidigare inlägg (sammanhang som kan sägas vara lite mindre transparenta) där t.ex. konstnärer ska bedöma konstnärer kan det uppstå gråzoner, menar jag. Som mångårig tjänsteman och utredare på såväl myndighet och offentligt stödda institutioner sitter jävsreglerna i ryggmärgen och jag agerar alltid utifrån en riskanalys. Jag vågar påstå, baserat på egna erfarenheter från såväl Kulturrådet som andra sammanhang där bedömningar görs av konstnärskolleger, att man i dessa sammanhang i väldigt varierande grad förstår och omfattar jävsreglerna och deras andemening.
Den fråga jag fick rörde en situation i vilken frågeställaren undrade om man borde kunnat förvänta sig att ett par personer skulle ha jävat ut sig från beslut i en given situation. Situationen var (ungefär) som följer:
För ett antal år sedan blev frågeställaren föremål för några kollegers vrede. Denna vrede tog sig ibland ganska hotfulla uttryck och mycket agg uttrycktes även på sociala medier. Vid ett givet tillfälle närmar sig två av dessa kolleger och uppträder hotfullt. Frågeställaren menar att tonen var mycket aggressiv och gjorde hen allvarligt oroad.
Ett antal år senare söker frågeställarens barn en utbildning. Under två på varandra följande år sitter just de två som betett sig hotfullt mot frågeställaren i den grupp som är satt att bedöma hens barns resultat. Barnet får båda åren nöja sig med reservplats.
Detta är givetvis en tankeväckande situation. Om jag själv hade suttit i den bedömningsgruppen, svarade jag frågeställaren, skulle jag definitivt och tveklöst lämnat hanteringen av den specifika situationen åt någon annan. Det bygger givetvis på att jag har samma bild, dvs att jag verkligen varit fly förbannad på den sökandes förälder. Min riskanalys skulle (förutom det etiska perspektivet) peka på hur tråkigt det skulle vara att bli anmäld till Personalansvarsnämnden om jag inte jävade ut mig.
Här kan förstås finnas väldigt divergerande bilder som utgångspunkt.
Men situationen som sådan, även om den kanske är ovanlig, känns ändå igen. Ett problem med korrupta beteenden är inte sällan att de undgår prövning. Det är ju en del av korruptionens natur – det finns alltid några som tjänar på att den kan tillåtas fortsätta och få vågar anmäla. Men i detta fall tyckte jag att skribenten skulle försöka få chefsledet på lärosätet att fundera över om det inte borde behandlas i PAN (Personalansvarsnämnden).
Korruption är en knepig historia, och jag har på ett personligt plan utvecklat en sorts allergi mot fenomenet. Och jag vet också priset man får betala (se länk till SvDs artikel om min process mot ledningen på Sametinget: https://www.svd.se/a/O8vb6V/stoppade-misstankt-korruption-pa-sametinget-da-fick-han-ga?fbclid=IwAR18oqfhH3Q7Uxwb8fJ-Kj0Gj67_1GIia25Bi6xEcaVCcP0mzuHhhVCyE-A).
I många sammanhang riskerar man att bli oberörbar – en negativ Halo-effekt riskerar att omgärda ens person om man blir antitesen till ”folkkär” i sin egen bransch. Därför blev också mitt råd till frågeställaren att mycket noga överväga konsekvenserna för egen del och för sina barns.