I dagarna skickades besluten om vilka som beviljats arbetsstipendier från Konstnärsnämnden ut. Mer än tidigare år har diskussionernas vågor efter beskeden gått höga bland tonsättare och musiker – särskilt bland dem som är verksamma inom det vida fält som kallas västerländsk konstmusik. Ett fält som ofta misstas för att vara en genre. I själva verket rör det sig om ett myller av konstnärliga perspektiv, tekniker, genrer och språkligheter vars inbördes skillnader ibland är större än likheterna.
Själv befann jag mig i Cremona under den internationella Monteverdifestivalen när beskeden skickades ut. Medverkade på festivalen gjorde bl.a. ett antal svenska eller i Sverige verksamma musiker på högsta nivå. Samtalen som utspann sig och reflektionerna jag gjorde gav mig anledning att fundera vidare över både historien bakom och vägen fram till en situation på Konstnärsnämnden som bär alla tecken på värdenivellering.
För cirka 30 år sedan, efter genomgångna högskolestudier, började jag min tonsättarbana på allvar. Efter ett par år började jag få de eftertraktade stipendierna. Genom det korporativa inslaget i den tidens svenska konstnärspolitik kunde man som medlem i FST under en lång rad år förlita sig på en form av växelbruk av stipendier. Fick man inte konstnärsnämnden så fick man STIM-stipendium och fick man inget av dessa, fyllde FST på med ett stipendium.
I arbetsgrupperna satt människor på visserligen personliga mandat, men deras koppling till intresseorganisationen var som regel stark och därmed kunde en form av extern påverkan utövas in i myndighetsarbetet. På andra sidan bordet satt ofta motsvarande representation från intresseorganisationen som representerade populärmusiksidan. Berättelserna är många om de positionerande och ofta hårda diskussionerna mellan grupperingarna som då utspelade sig på flera nivåer i Svenskt musikliv. På många sätt – kortsiktigt – var detta ändå praktiskt och rimligt förutsägbart för gruppen tonsättare. Men inte hållbart över tid.
Jag var en av dem som varnade för att ”systemet” (för så måste det ändå benämnas) snart skulle slamma igen. Framförallt långtidsstipendierna på musikområdet blev också snart föremål för debatt, då flertalet mottagare var tonsättare i en viss ålder och av ett visst kön. Gradvis fick man upp ögonen för problemen och ”systemet” kom att reformeras i flera ändar.
Det korporativa draget har, om inte suddats ut, i vart fall gjorts mindre iögonfallande, även om det fortfarande går trådar från intresseorganisationerna in i det svenska bidragssystemet. Målet är förhoppningsvis att på sikt skapa en verklig transparens i det konstnärs- och kulturpolitiska systemet. Under åren som följde förändrades mycket. Tonsättare och kompositörer (av populärmusik) började benämnas ”komponister” och deras stipendier bereddes i en gemensam arbetsgrupp som sedermera även omfattade musiker. Redan här borde man ha höjt på de analytiska ögonbrynen. Hur bör en referensgrupp vara sammansatt för att svara mot de inbördes så olika musikaliska fältens förutsättningar och behov?
Jag hör till dem som tycker att det är bra att det finns en stor uttrycksmässig spridning bland dem som får stipendier. Jag är däremot ingen vän av resonemang som påstår att ett högre antal utövare eller skapare inom ett visst fält per automatik berättigar till större andelar av en statlig bidragskaka. Särskilt inte om det större fältet inom sig självt och på förhand har uttrycksmässiga och uttrycksrelaterade begränsningar därför att man rör sig inom givna och genrerelaterade skrankor.
Tvärtom bör en större mängd utövare och skapare i detta fall generera skarpare prioriteringar hos bidragsgivaren. Men det fordrar att myndigheten (i detta fall Konstnärsnämnden) också har klart för sig hur man (mer precist än idag) definierar och värderar de olika ingångsvärdena på konstnärskapen. Och här är en springande punkt. Så som ingångsvärdena idag är (mycket löst) definierade är vilket som helst beslut möjligt.
Alla de tre ingångsvärden (kvalitet, utveckling, ekonomi – i viss mån även ett fjärde: geografi) kan användas för att skruva fram ett beslut så att ett avslag (oavsett sökandens kompetens) blir möjligt att motivera. Och det med de enkla orden: ”det fanns andra och bättre ansökningar”.
Kvalitet är ett begrepp som ändras över tid. Jodå. Utveckling, tja, det beror ju också på, liksom. Ekonomi – ja, alltså, det kan ju se konstigt ut om du inte behövt söka några bidrag under åren som föregår ansökan.
Lätt fnoskigt.
Gissningsvis (och här har jag egna rätt färska erfarenheter från liknande grupper) uppstår långdragna bibeltolkningsliknande diskussioner i referensgruppen som sällan eller aldrig når en slutpunkt.
Det är därför inte förvånande att jag i listan över beviljade stipendier hittar mottagare som jag i allt väsentligt skulle bedöma som duktiga amatörer. Kanske är det också därför de fått stöd – de representerar ju definitivt det man skulle kunna kalla ”utvecklingspotential”.
Här finns även (givetvis) flera oerhört kvalificerade musiker. Ett litet fåtal är också tonsättare inom den västerländska konstmusikaliska traditionen. Någon räknade till närmare fem procent av det totala antalet mottagare.
Jag vet dock att långt flera välmeriterade tonsättare och musiker sökt. Konstnärer vars samlade kompetens åker rätt många kilometer förbi den kompetens Konstnärsnämnden knutit till sig för att göra sina bedömningar. Konstnärer vars kunskaper om musiken som konstområde bara börjar där kunskaperna hos flera av dem som fått bifall slutar.
Och detta skriver jag inte för att raljera över dem som bidragit med sin tid till att göra bedömningar. Tvärtom – de gör säkerligen så gott de kan.
Men dessvärre har det uppstått något av en gisslansituation.
För att kunna utgöra en väsentlig kugge i de konstnärspolitiska myndighetsutövningen behöver man förutom att besitta en avsevärd konstnärlig kompetens och mognad, också kunna lyfta blicken och insiktsfullt värdera förutsättningarna för enskilda konstnärskap i Sverige. Och kan man inte det som enskild medlem bör handläggarna kunna bistå med den kunskapen och de ingångarna. Men om det fallerar på båda håll riskerar systemet att kantra och dess trovärdighet att ifrågasättas.
Jag ser en tendens till att ”credden” på ett smygande vis ersatt ett rimligt krav på hantverkskunnande och där den möjliga utvecklingen i vissa fallkan summeras i att man säkert kan påräkna flera olika beats i 4/4-takt även i framtiden. Men där det dessvärre inte ens finns en teoretisk möjlighet att de börjar problematisera sitt eget musikaliska material och därmed skapa ett resultat som väsentligen skiljer sig från den traditionsbox där de valt att parkera sig. Dessutom tycks en smygande ålderism ha gjort sig en plats vid bordet.
Konstnärsnämnden ska inte vara en creddig plats där handläggare eller referensgrupp kan lockas av suset av det publika eller känslan av att vara en del av det förment nya coola. Det ska inte heller vara en plats från vilket det utgår stöd liksom istället för CSN.
Att det finns konstnärer både inom den tradition som för dialog med närmare tusen år av musikaliskt skriftspråk och inom de primärt gehörstraderade traditionerna (som har minst lika många år på nacken) råder det inget tvivel om.
Men det är viktigt för alla inblandade att myndigheter som handlägger stöd för dessa konstformer har klart för sig skillnaderna i att vara alfabetiserad i den ena eller andra världen och vad ett stöd eller stipendium betyder för möjligheten att skapa sig ett liv som konstnär i respektive värld.
För detta behövs samtal och analyser på högsta nivå – inte en nivå där man delegerar ut analysen till människor som primärt lever i en specifik genrebubbla. Det är det minsta man borde kunna kräva av den statliga nivån. Faktiskt finns det relevanta intellektuella bollplank att plocka in!
Men ärligt talat.
Så som man ställt upp ingångsvärdena för arbetet är det helt enkelt inte möjligt att göra de överväganden som man säger sig göra i varje individuellt fall. Dels därför att övervägandena per automatik kommer att ha olika intellektuella startpunkter – dvs man förstår begrepp som utveckling, kvalitet och ekonomi på olika sätt. Den typ av kapacitet till både överflygning och närläsning av konstområdet som krävs för att på ett värdigt sätt pröva det man säger sig pröva fordrar flera saker än Konstnärsnämnden tycks ha täckt in. Lite grundstädning behövs.
Bland mycket annat skulle man kunna ägna sig åt att:
- Göra en grundanalys av området som också omfattas av arbetsgruppen
- I det fall man beslutar om grundläggande ingångsvärden, se till att göra en rimligt detaljerad uttolkning av vad man för ögonblicket menar med dem, så att besluten blir möjliga att motivera och förklara. Detta kommer bli allt viktigare.
- levla upp referensgruppen så fler medlemmar härbärgerar en större bredd av kunskaper. Det minskar risken för att det som annars riskerar bli ”lost in translaton”.
- Överväga internationell expertis för att (om inte ta över, så i alla fall) titta in i arbetet.
- Tillse en god åldervariation i gruppen. Senioritet i gruppen kan kraftigt bidra till en nivåhöjning. Det kan också minska risken för ”dolda fel” i samtalen, där distansen till studietid och eventuella egna ambitioner inte behöver lägga krokben för andra.
/Fredrik
(Mottog arbetsstipendium senast 2009, om jag minns rätt.)