”Även om alla knappast skulle erkänna det så har Österling ofta fungerat lite som en katalysator för de diskussioner som andra länge duckat för. Som debattör är han oerhört skärpt och extremt klarsynt i fråga om att också kunna nysta upp den offerkofta som det klassiska musiklivet gärna drar på sig så fort det känner sig marginaliserat eller missförstått i media. Den där frågan som handlar om att värna, utan att någon riktigt förmår formulera exakt varför och för vem. Jag skulle säga att en stor del av den hierarkiska orkestervärlden har en obefogad skräck för allt som rubbar gamla cirklar och sådana måste förr eller senare brytas i ett sammanhang, där skattebetalarna faktiskt står för fiolerna.”
Johanna Pålsson, Helsingborgs Dagblad, 12 juni 2021
Jag snubblade över ovanstående citat ur en artikel i Helsingborgs Dagblad jag inte tidigare läst, skriven av Johanna Pålsson som normalt skriver om musik på DNs kultursidor. Kul att läsa, då det annars är lätt att minnas de mindre positiva reaktioner som kommit i spåren av den debattvillighet jag visade under åren i orkesterbranschen. Jag har dock ingen anledning att beklaga mig. Att branschen (i Sverige) inte var mogen för ett dynamiskt och intellektuellt (rimligt) hederligt samtal om sig själv, stod klart redan när jag sjösatte “Skippa helskägg” 2010.
Det som är glädjande (något Johanna Pålsson också noterar) är att det kommit små strilar av förändring i mina “härjningars” efterföljd. Det kan handla om programsättning eller koncept som först prövades antingen hos Blåsarsymfonikerna eller i Helsingborg. “The occasional” konserthuschef glimmar också till, sägande något försiktigt om vikten av att arbeta med såväl jämställdhet som med klimatfrågorna.
Men fortfarande, nu från en plats rätt avlägsen från de orkestrala händelsernas centrum, kan jag sakna samtalet som vågar peta lite på branschens självbilder. Den där debattartikeln som skulle kunna, om inte skaka om, så åtminstone ge lite bränsle kring frågorna som rör konstmusikens plats i det allmänna medvetandet. Alltjämt väljer man antingen positionen som “värnare” (kulturarvet!) eller positionen som “alarmist” (rädda allt, nu!).
För tydlighets skull menar jag alltså inte att dessa två positioner är irrelevanta. Däremot blir de lite tjatiga och otillräckliga för att täcka in (och möta) de mängder av utmaningar som branschen står mitt i. Det handlar (bl.a.) om relevans och branding, tillgänglighet och kommunikation, innovation och samtidsperspektiv. Istället väljer orkestervärlden att fortsätta krama om sina traditionella utgångspunkter.
En reflektion jag gör med anledning av de reaktioner jag mötts av under vägen – från Skippa Helskägg och det vi gjorde på Musikaliska (som vi döpte om från “Nybrokajen 11”) till det reformerade programarbetet på HSO, med Bögtåget, Flygstoppet och operan om Akademien – är att jag (och greppen) möttes av precis samma hätska argument och påhopp som idag kommer ur Trumps mun när han svepande ska beskriva sina motståndare. Såväl inifrån orkestermiljön som utifrån kom orden “woke”, “vänsteraktivist”, “PK-elit”, “galning” i sammanhang där en orkester plötsligt gjorde det som man bör kunna vänta sig av en offentligt finansierad kulturinstitution. Nämligen spegla och kommentera sin samtid.
Med ledning av detta (och det är ju inte så många år sedan), kan man få för sig att orkestervärlden har en längre uppförsbacke än många andra kulturverksamheter då det gäller att stå upp för grundläggande demokratiska värden.
I en tid som denna kan faktiskt alla bidra till att “göra” demokrati. När tar orkestrarna ställning? Jag tror nämligen man inte ska underskatta värdet av att kulturinstitutioner aktivt står upp för det vi idag tar för givet. Redan har hårda nypor börjat klämma åt konstmusiken nationellt. Det är inte i ett sådant läge man fortsätter att enbart tala om innehåll som “världsklass”. Detta inflatoriska begrepp lockar nog till och med mindre än vad Galne Gunnar lyckades med på sin tid (butikerna lades ned kring millenieskiftet).
Jag står som alltid till förfogande (inom ramen för Kulturantenn) för framåtsyftande samtal om musik- och kulturlivet.
/Fredrik