Häromdagen hörde ytterligare en av våra ”kulturantenner” av sig och meddelade att hens ansökan beviljats. Stor glädje, förstås. Och på de seriösa förvaltningarna i våra större kommuner och regioner finns som regel en viss förutsägbarhet av det positiva slaget: gör man en bra ansökan finns det ofta en god chans att få den beviljad.
När det gäller instanser som förlitar sig på en form av peer-evaluation, dvs det vi brukar kalla referensgrupper, infinner sig dock en väsentligt högre nivå av oförutsägbarhet. Här kommer nämligen ytterligare ingredienser in i ”bedömningsalgoritmerna”.
Vid sidan av de sedvanliga kulturpolitiska och politiska grunderna för bidragsgivning (t.ex. jämställdhet, geografi (till viss del), i vissa fall krav på medfinansiering, professionalitet och konstnärlig kvalitet etc) kan nämligen komplikationer i form av t.ex. konstområdenas storlek komma i spel.
Antalet professionellt verksamma inom ett specifikt konstområde kan spela roll för referensgruppens förmåga att navigera i landskapet.
Låt oss ta konstmusiken som exempel.
”Konstmusik” är inte bara en genre, utan är ett fält som faller ut i en myriad av genrer och subgenrer och därmed ofta stora olikheter i hantverksgrepp och kunnande.
Konstmusiklivets tendens att perioder liksom röra sig i flock stilistiskt gör också att det därför kan finnas en risk för att vissa stilriktningar eller konstnärliga perspektiv kan förbises eller undervärderas. Allt beror på referensgruppens (just) referensramar och förmåga att lyfta blicken från den egna bubblan.
För att vi alla befinner oss i någon form av ”bubbla” – intellektuellt och konstnärligt – kan vi utgå ifrån.
Därför måste tekniken, för varje enskild medlem i en referensgrupp vara att hela tiden sätta sitt eget omdöme ifråga och försöka växla perspektiv – typiskt sett med hjälp av de andra medlemmarna i gruppen. I den bästa av världar innehåller referensgruppen en samlad kompetens som åtminstone till stor del kan täcka in detta enorma konstområde som kallas musik.
Inte sällan hittar vi därför t.ex. en jazzmusiker, en kammarmusikproducent, en performanceartist, en folkmusikkomponist och en körtonsättare i samma rum när det breda fältet av musik ska värderas.
Diskussionerna i sådan grupp kan (återigen i den bästa av världar) vara enormt fruktbar, klok och resultera i en rimlig fördelning av medel till kompositioner, projekt och enskilda konstnärskap.
Det bygger dock på att den sammantagna förmågan att låta det egna perspektivet och de egna referenserna brytas mot de övrigas finns och att gruppen sammantaget har förmåga att röra sig bortom de egna inre gilla/ogilla-knapparna. Och det är i sig en komplikation. Vissa områden inom musiken är större (till antalet utövare/stakeholders) än andra.
Även inom konstmusiken finns allfarvägar och småstigar. Och det konstmusikaliska området (som exempel) är även sammantaget så litet i Sverige att alla som är verksamma nära nog har koll på exakt vilka andra verksamma som finns inom den egna konstmusikbubblan. Det betyder att en medlem i en referensgrupp redan när hen läser listan på vilka som söker, riskerar att börja bilda sig en uppfattning och skapa sig en position.
Ovanpå det läggs sedan också vår svenska förkärlek för att organisera oss. Många professionellt verksamma inom musiken tas ofta, i kraft av sin synlighet, i anspråk av de många olika intresseorganisationer som finns på området (påminnande om de många olika kamporganisationer som finns i filmen Life of Brian).
Att ha en koppling till en intresseorganisation och samtidigt sitta i en referensgrupp är inte förbjudet i vårt system – föreningsfriheten är en självklarhet.
Om någon enskild musiker eller komponist varit extra synlig (på ett bra eller dåligt sätt), kanske gjort sig populär eller impopulär i den relevanta intresseorganisationen (eller flera intresseorganisationer) – kan man då anta att referensgruppen (som ju förväntas ha omvärldskoll) påverkas av bilden av personen ifråga?
Det vore naivt att tro att de inte skulle påverkas.
Och det vore lika naivt att påstå att systemet med referensgrupper inte är skört.
All forskning om gruppdynamik jag tagit del av pekar (förenklat) på att, om en grupp träffas över tid så börjar åsikter jämkas ihop. Det är liksom en del av vårt mänskliga beteende.
Fint på ett sätt, men riskabelt om man vill tro att referensgruppen står över yttre påverkan.
Regelverket för jävssituationer omfattar dock inte de subtila mekanismer som gör att en grupp automatiskt söker konsensus. Med mindre än att det finns ett aktivt arbete för att hela tiden fräscha upp perspektiven och påminna sig om gruppens uppgift att beakta helheten, riskerar alltså varje given referensgrupp att hamna i ett exkluderande (eller överdrivet inkluderande åt något håll) beteende. Som dessutom till stora delar blir omedvetet.
I ett så litet land som Sverige är riskerna än mer påtagliga, givet vår starka traditionella koppling till föreningsliv och kulturella förkärlek för konsensus (på ett generellt plan).
Att vara den som, likt Brian, säger ”I’m not” i en kör som skanderar ”We’re all individuals” är utmanande och sticker av mot hur det normalt fungerar i Sverige.
För egen del vet jag (med tråkig pricksäkerhet) på förhand hur mina egna ansökningar (eller ansökningar där mitt namn förekommer) kommer att falla ut. Allt beroende på min kännedom om vilka som sitter i referensgruppen. Ibland avstår jag helt enkelt därför från att gå genom processen med att fylla i en egen ansökan.
När jag hjälper ”Kulturantenner” med deras ansökningar, går vi inte sällan genom vilka som sitter mottagarledet (i de fall detta är offentlig information). Eftersom alla människor är just människor, och vårt system lutar sig på det som kallas ”subjektiv kvalitetsbedömning” får kunskapen om vilka kunskaper som finns eller inte finns representerade i en referensgrupp betydelse. Och det gläder mig att det – än så länge – blir lyckosamma resultat för ”de mina”.
Men är vårt system verkligen det bästa?
Jag har tidigare i den offentliga debatten menat att anonymiserade ansökningar med internationella bedömare kanske vore att föredra. Den tanken uppfattas ofta som svår att ta in i miljön, eftersom kontexten och personen känns svår att separera från verket eller verksamheten.
Och kanske är det just därför en bra idé …