Rekryteraren lät bekymrad och inte så lite skamsen på rösten. Hen hade ursprungligen hört av sig efter sedvanligt scoutande efter möjliga kandidater till den framskjutna positionen i musiklivet. Genomfört ett första samtal med mig och med viss emfas sagt att hen skulle föra fram mitt namn till kunden, styrelsen för organisationen. Hen tyckte sig inte se några problem med att föra fram mitt namn. Jag flaggade försiktigt för att man nog inte skulle underskatta kraften i ryktesfloran runt mitt namn på musikområdet. Hen invände: “Dina resultat som förändringsledare är ju fantastiska! Dessutom kan man inte ha jobbat som chef utan att skaffa sig fiender.”
Att mitt CV, för att citera en journalist, är “långt som ett ösregn (vad det nu skulle betyda), vet jag. Längre och bredare än de flestas. Jag vet också att jag som regel har skapat hög synlighet för flera av de verksamheter jag haft uppdrag för. Eller – inte minst viktigt, om än mindre synligt – organiserat och påverkat arbetet på ett sådant sätt att organisationen själv kunnat utvecklas bättre med de nya verktygen. 2020 kom jag som nummer två i finalintervjuerna till chefsjobbet National Irish Concert Hall – bl.a. på grundval av den internationella synlighet som mitt programarbete genererat. Att jobbet gick till den kompetente engelsman som då var chef för Kings Place i London, kändes ändå rimligt, givet min primärt “nordiska” persona.
Men de positiva resultaten till trots, är det en negativ ryktesspridning som i regel vinner när de informella minnesorden skrivs om ett ledarskap. T ex den långa artikel som publicerades i den ofta faktaresistenta tidskriften, där bilden av mig som målades upp mest liknade ett karriäristiskt och ondsint PK-monster. Att Johan Rabaéus sedermera läste in drapan (och jag erbjöds av tidskriften att – mot en kostnad – låta honom läsa in även min replik) var förvisso på en nivå smickrande, men på en annan inte särskilt verksamt för att bromsa flödet av egentligen rätt enkelt påvisbara felaktigheter.
Och bloggare med viss följarskara började skriva spekulativa inlägg (givetvis utan att fråga någon som satt på fakta) som i sin tur diskuterades flitigt i slutna facebookgrupper. Amatöranalytikern som skrivit artikeln lyckades också få in en artikel i Helsingborgs Dagblad där han under rubriken “Tystnaden i Österlings konserthus” steppade vidare i ett parallellt universum där konspirationsteorierna – som bäst – var fadda.
Jag hade också redan I höstas upplevt hur en annan svensk institution valt att, efter månader av radiotystnad, skriva “Unfortunately, after careful consideration, we have decided not to take your application through to the next stage. Our decision is based predominantly on there being a number of stronger candidates who more closely match the profile for this position.”
Att svaret kom på engelska var festligt och svaret väckte i sig själv min nyfikenhet. Dock meddelades ett par månader senare att rekryteringen i fråga pausats. Vart hade alla mer kompetenta och starkare kandidater tagit vägen, undrade jag stilla. Ytterligare månader senare tillkännagavs plötsligt en chef med väsentligt smalare CV än mitt. Och säkert kan det vara så att profilen inte passar, eller att man av olika skäl hellre ser en mindre erfaren person vid rodret (faktiskt kan man resonera så, dock sällan av smickrande skäl för dem som förfogar över besluten). Men rekryteraren ovan gav mig en annan inblick. Hen konstaterade att “styrelsen vågade helt enkelt inte gå vidare med ditt namn. Det är en så liten värld”, avslutade hen i lätt uppgiven ton.
Och den lilla världen letar sällan bakom rubrikerna. Har man dessutom, som jag, varit föremål för Statens Ansvarsnämnds överläggningar, kan summan av rubriker säkert förskräcka den som inte orkar titta bakom och värdera just fakta. I skriftväxlingen mellan mig och ansvarsnämnden framgår det att min dåvarande arbetsgivare både for med lögn (uppenbart och påvisbart) och försökte misskreditera mig genom att hitta på saker som man inte på långt när kunde styrka. Ansvarsnämndens protokoll var en njutning att läsa. Men vad spelar det för roll så länge inte media tycker det är kul att skriva många och långa artiklar om precis hur friad från alla misstankar Fredrik Österling är?
Någon sa att “integritet är dyrt”. Jag kan bara hålla med. För egen del är jag inte förvånad. Jag har själv suttit i de där – ofta slutna – rummen där man måst reda i vad som är sant eller falskt kring människor, därför att det har haft betydelse för organisationens eller styrelsens självbild. I en konstnärlig värld är det i vart fall inte mindre av spekulativt beteende än i andra branscher. Jag har i alla sammanhang jag suttit därför alltid uppmanat till att försöka hitta de andra perspektiven, de andra rösterna runt människor som uppfattas som kontroversiella. Några av dem har därför kunnat gå vidare och utvecklats till stabila ledare i branschen.
Så kallade gatekeepers finns överallt. Ibland gör de nytta, men oftare, vill jag påstå, skada. Skadan handlar främst om att små branscher nämligen mycket lätt kan stängas för inflöde av andra perspektiv. Själv kommer jag fortsätta söka de institutionschefsjobb som kommer ut på musikområdet. Detta för att jag alltjämt brinner för att kunna vara med och utveckla konstmusikens plats i vårt samhälle. Men också för att det är intressant och relevant för min nya verksamhet, den som utredare, rådgivare och verksamhetsutvecklare. Att förstå mekanismerna bakom varför det mycket sällan handlar om det bästa CV:t eller den bredaste erfarenheten är något som har absolut relevans i de uppdrag jag nu arbetar med inom ramen för nystartade Kulturantenn AB. Och varför inte använda mig själv som försökskanin?
/Fredrik